123: Låt kritiken visa vägen till ett förnyat "Årets bild"

Bilden

Kompositionen, en deadpan, är stillsam och saklig. Det starkaste blickfånget, kvinnans ansikte och arm, är placerat centralt i bildytan med mycket luft på alla sidor. Ljuset är också odramatiskt, mjukt. Kontrasten är låg, inte ens glödlampan i bakgrunden är helt vit. Det ser nästan ut som om bilden är kopierad på matt papper, trots att jag tittar på den genom en blank bildskärm. Färgerna upplever jag som lugna och varma, men också sorgsna.

Årets bild 2023. Foto: Linus Sundahl-Djerf / Svenska Dagbladet.

All denna stillsamhet står i kontrast till det laddade innehållet; en mor som kramar sin 20-årige soldatson adjö på trappan till hemmet. Hennes ömhet står i juxtaposition till sonens tunga automatgevär med kikarsikte. Hemmets vackert arbetade ytterdörr står öppen, men ynglingen kan inte, får inte, gå tillbaka in. Han är israelisk soldat, på väg att återvända till kriget. Men just nu, för en kort stund, tillåter han sig att bli liten i moderns famn. Han böjer sin rygg, armen hänger slappt. Kanske klappar han hunden som sitter bakom dem på trappan.

Inom bildjournalistiken finns en idé som kallas the emotional ladder, en gång i tiden grundad på Washington Post. Det högsta steget är "intimate", och beskriver bilder som visar människor när de är oförställda, privata och sårbara. Jag tycker att den här bilden når dit. Detta känns inte som en scen som är skapad för media.

Valet

Jag förstår att juryn för Årets bild fastnade för den här bilden, och att den kom på tal för tävlingens finaste utmärkelse: "Årets bild". Bildens egna kvaliteter är ett starkt argument. Ett annat att det under 2000-talet varit en ständigt växande trend att skildra konflikter inte bara som spot news från frontlinjen, utan också ur civilsamhällets perspektiv. Kent Klichs bilder från Gaza är ett strålande exempel, ett annat Anna Tärnhuvuds bild från terrordådet på Drottninggatan, som blev utsedd till Årets bild 2017.

Juryn ville dessutom, enligt Årets bilds vd Martin von Krogh, välja en bild som "representerade året". Eftersom konflikten mellan Palestina och Israel var en av årets viktigaste händelser, så måste det ha känts naturligt att välja en bild som skildrar det. Hade det funnits bilder som skildrade konflikten ur palestinskt perspektiv så hade juryn kanske valt en av dem. Men det fanns inga. Juryn kan inte fritt leta bilder, den måste hålla sig till vad som lämnats in som tävlingsbidrag.

Så det blev Linus Sundahl-Djerfs bild som vann. Juryn — Anna Clarén (ordförande), Mads Greve, Linnéa Rheborg, Andrea Gjestvang och Aida Chehrehgosha — motiverade sitt val så här:

”Omtanken och kärleken till våra barn tar aldrig slut. Det visar Årets Bild på vackraste sätt. Den är tyst, den är öm, den är universell.”
Kritiken

Jag kan inte minnas någon annan Årets bild som blivit lika hårt kritiserad som denna, och det har lika mycket eller mer att göra med motiveringen än bilden. Kombinationen, menar kritikerna, skapar ett ensidigt narrativ där Israel görs till konfliktens offer trots att över 30.000 palestinier, varav många barn, redan dödats. På Instagram, Facebook och X har juryn och tävlingsledningen kallats allt från naiv och tondöv till korkad och politisk. "Vidrigt att utse en sådan bild. Kärleken mellan mor och barn är precis lika stark som hos de familjer han nu ska ut och döda", lyder en kommentar.

Försvaret har inte gått så bra. På Årets bilds Instagram skrev vd Martin von Krogh bland annat att:

Valet av vinnarbilder utgår från bildens kvaliteter och har inga politiska motiv.

Om jag tolkar det välvilligt så kanske jag förstår vad Martin von Krogh menar. Men det är lätt att läsa hans uttalande som att han tycker att en bild kan ha inneboende kvaliteter som är oberoende av sammanhanget i vilket bilden visas. Och det är väl inte riktigt vad tävlingen Årets bild ska stå för.

Tävlingens syfte

Enligt Årets bilds hemsida så är syftet med tävlingen att ...

  • ... främja god bildjournalistik.
  • ... framhäva bildens roll för demokrati och yttrandefrihet.
  • ... belysa bildens centrala roll för det journalistiska berättandet.
  • ... visa att fotograferna spelar en avgörande roll i det journalistiska arbetet.

Problemet är att årets motivering och Martin von Kroghs uttalande om "bildens kvaliteter" inte riktigt står i samklang med målsättningen.

För det första: Vad är bildjournalistik? Är det alla bilder som en bildjournalist tar, oavsett de visats eller inte? Eller är det vad som faktiskt är publicerat? Jag tycker det senare; en bild blir journalistik först när den nått sin publik, inte förr. Innan publiceringen är den bara ett arbetsmaterial, ungefär som en journalists anteckningsblock.

Skärmdump av den ursprungliga publiceringen 19 november 2023.

Årets vinnarbild var publicerad tidigare, men i ett annat, i mitt tycke sämre, format än tävlingsbidraget. Spelade den här bilden, i det här formatet och sammanhanget en "roll för demokrati och yttrandefrihet" som det står på Årets bilds hemsida? Men även om bilden aldrig publicerats hade den kunnat vinna, för i Årets bild görs ingen skillnad mellan opublicerade och publicerade bilder. Det går att tävla med båda typerna.

Det kanske är småsint av mig, men jag tycker att det gör att Årets bild blir en tämligen vanlig fototävling, istället för en tävling i bildjournalistik. Jag menar, om ett av tävlingens syften är att "belysa bildens centrala roll för det journalistiska berättandet", så är det väl märkligt att tävla med bilder som inte haft någon roll, eller som såg ut på ett annat sätt när de publicerades.

Jag vet inte hur jag skulle känna för till exempel Augustpriset om det gick till en version av en roman som skapats specifikt för att tilltala juryn, och inte var samma bok som jag kunde köpa i bokhandeln. Eller om en Oscar för bästa film gick till en annan version av filmen än den jag hade sett på bio.

Den kontextlösa bilden finns inte

Journalistik är ett samspel, i stillbildens fall ofta med text. Och egentligen tycker jag att det är svårt att veta om den ena eller andra bilden är bra journalistik om jag inte har kunskap om sammanhanget i vilket den publicerades.

Jag menar, om Linus Sundahl-Djerfs vinnarbild publicerats i ett missvisande sammanhang, med texten att det var till exempel en ukrainsk mamma och hennes soldatson, skulle den fortfarande kunnat vinna Årets bild?

Svaret är att det inte är omöjligt. För det läggs inte så värst mycket vikt vid sammanhang i juryarbetet. Under de första genomgångarna av bidragen brukar bildtexterna överhuvudtaget inte läsas, eftersom det skulle ta alldeles för lång tid. Och det finns ingen förväntan på jurymedlemmarna att de ska söka upp i vilka sammanhang tävlingsbidragen publicerats. Det skulle vara att begära för mycket, eftersom ersättningen är låg och arbetsbördan hög. Det går liksom inte.

Det kanske inte är så konstigt att årets motivering var skriven som om den handlade om en enstaka bild, utan något större sammanhang. Av tradition och nödvändighet är det så juryn arbetar.

Mer sammanhang

Med allt detta sagt; jag tycker om att det finns ett evenemang i Sverige som uppmärksammar god bildjournalistik. Jag önskar dock att det inte vore en tävling där deltagarna skickar in bidrag, utan att en jury nominerade pristagare utifrån vad som publicerats under året. Mer som Hasselbladpriset alltså.

Och jag önskar att motiveringarna handlade om vilken roll de vinnande bilderna spelat. Varför var det viktigt att den bilden visades just då? Hur fungerade bilden tillsammans med texten? Kanske skulle tävlingen ha en utmärkelse också för duktiga redigerare, som förstår att låta bilder komma till sin rätt?

Jag förstår också att det för närvarande inte finns resurser till det. Så det är väl upp till oss som tycker om bildjournalistik att hålla samtalet levande året runt. Under tiden kanske tävlingen kan mogna, och tänka igenom vad den vill vara. Kanske också ta sig en funderare på hur väl det rimmar med en "opolitisk" hållning att, som i år, bjuda in statsministern som prisutdelare.

En sådan som fotograferar

Vecka 13: Skapa fotografier i huvudet

1. Välj en fotograf som fotograferar i svartvitt. Om du inte vet vem du ska välja så kan du ta Eugene Atget om du bor i stad eller annan tätort, annars Pentti Sammallahti. Ett annat bra val för den här övningen är Gerry Johansson.

2. Googla och marinera dig i din valda fotografs bilder i minst en halvtimme. Titta noga. Försök att se vilka detaljer din fotograf tycks lägga märke till. Om du har tillgång till fotoskrivare, skriv ut några av bilderna.

3. Gå ut. Ta inte med någon kamera. Stanna upp när du ser ett motiv som skulle kunna vara ett motiv för din valda fotograf. Titta på det länge, och försök att se hur scenen skulle se ut som ett svartvitt fotografi av din fotograf, komplett med ram och allt.

4. Gör klart minst fem bilder i huvudet.

Bakgrund till övningen

Detta är ett sätt att öva upp din förmåga att lägga märke till detaljer i ännu inte tagna fotografier. Plus att du lär känna din valda fotografs sätt att se på djupet.

Veckans poddgräv: Bosse Bergström

Den här veckan bjuder vi alla betalande prenumeranter på en tio år gammal intervju med författaren bakom några bästsäljande böcker om visuell kommunikation.

🎙️ 73: ”Jag kör lite Bosse-surr”
Om att se bilder i ett större sammanhang. Författaren och föreläsaren Bo Bergström (som bland annat skrivit böckerna ”Bild och budskap” och ”Effektiv visuell kommunikation”) om vikten av att förstå hur bilder samspelar med allt i sin omgivning.