Vanligen slutar jag att tänka på saker när jag väl skrivit om dem, men jag glömmer inte mannen som jag skrev om i förra veckomejlet – han som såg ut att ha kontroll, men höll upp en handskriven skylt med texten »I'm desperate«.

Ett skäl är att jag fick ett antal mejl (stort tack!) från personer som kunde berätta att kedjan som mannen bär kring halsen sannolikt leder till ett id- eller passerkort. Det var tydligen rätt vanligt vid den här tiden, i varje fall i metropoler som London. Att den går tvärs över bröstet beror på att det var så man gjorde ute i offentligheten för att inte skylta med sitt namn eller var man arbetade.

En annan anledning till att jag fortfarande tänker på den där bilden är att jag fick syn på en liknande, men med en kändis istället för en stressad vemsomhelst på väg till jobbet. Texten på skylten var inte handskriven, utan tjusigt typograferad. Bilden var tekniskt fulländad. Om Wearings bild såg ut som ett snapshot, så såg den här ut som ett porträtt taget av en riktig proffsfotograf.

Jag vill inte säga något ont om det här projektet, men bilden av en kändis som valt ett »viktigt ord« var helt stum för mig. Jag blev varken intresserad, nyfiken eller berörd. Och det var ju lite konstigt, för det var en trevlig kändis och ordet var stort och viktigt och varmt. Men det är någonting med offentliga personer som gör att saker de ställer upp på förvandlas till indirekt marknadsföring. Det är inte mycket kändisarna själva kan göra åt det, de senaste trettio åren eller så har vi vant oss vid att betrakta offentliga personer som varumärken. Och när varumärken kommunicerar, ja då blir det antingen reklam eller merchandise för det mesta. Kända författare låter sig helst intervjuas när det finns en ny bok att sälja. Annars vill de, begripligt nog, vara ifred.

Jag tänker på det här när jag researchar Shizuka Yokomizos omtalade projekt Dear Stranger inför seminariet här på Bildspråket om två veckor. Det som gör det så laddat är att personerna på hennes bilder förblir anonyma. De har ingenting att vinna på att vara med, ingenting att sälja. De gör det, får man förmoda, av kärlek till konsten, av kärlek till det oväntade. Läs mer på seminariesidan.

Om de där människorna varit namngivna kändisar eller influensers hade jag inte brytt mig en sekund. Men nu gör jag det, för det är något riktigt som står på spel. Yokomizos bilder blir inte reklam, de blir till litteratur.

Åh, jag har en sådan hunger efter att få höra vanliga människors berättelser. Skulle gärna göra ett »Sommar i P1« där man ropade in helt vanligt folk från gatan och bad dem berätta om sina liv. Människor som kan tala utan att det är en del av en marknadsföringsplan.

Be Proud of your Pride, Budapest

Apropå att sätta saker på spel, har ni sett bilderna från prideparaden i Ungerns huvudstad Budapest igår? Det är länge sedan en prideparad gjorde mig så glad. Arrangören uppger att antalet deltagare var omkring 180.000 – 200.000, trots att Ungerns auktoritära premiärminister Viktor Orban förbjudit prideparader i landet, och deltagandet därför inte var helt riskfritt. Bra gjort, Ungern!

Fick mig att tänka på ett fotografi av den ukrainsk-amerikanske porträttfotografen Peter Hujar från 1969, som på sätt och vis skildrar den första prideparaden. Men vänta, kanske du tänker nu. De första prideparaderna hölls väl först den 28 juni 1970 i Los Angeles och New York? Jo, men Hujars iscensatta fotografi togs för att användas till affischer och flygblad med texten Come Out. Paraden i New York blev den största, med uppemot 5000 deltagare.

Herregud, vad tiden går.

Seminarium: Kära främling

Som jag nämnt tidigare går Bildspråkets seminarier in i en ny period. Den närmsta tiden, det kommande året kanske, vill jag göra seminarier som vidgar horisonterna och gör kopplingar mellan olika projekt på ett kanske lite ovanligt sätt. Den här gången handlar det om främlingar.

Som vanligt är seminariet öppet för alla silver- och guldmedlemmar. Vi börjar med en presentation, fortsätter med frågor och funderingar i det stora rummet och avslutar för dem som vill fördjupa sig ytterligare i mindre grupper.

Den här gången har vi också en särskilt inbjuden gäst, kulturjournalisten Anna Hedelius som ska berätta om när hon kontaktade kvinnor som var födda på samma dag som hon själv för att prata om deras liv och ta lite bilder. Födelsedagssystrar heter det projektet.

Citatmaskinen

Vecka 19

»Det är en av fotografins mest förtjusande egenskaper: med rätt typ av uppmärksamhet och en intressant vinkel kan den enklaste och mest vardagliga idé bli engagerande.«

Martin Parr

Hämtat ur Martin Parrs förord till Darkroom av Michel Campeau (Nazraeli Press, 2007).