Jag minns inte exakt hur och när jag upptäckte slumpen första gången, men jag upplevde dess kraft som farlig och berusande på samma gång.

Det började i mörkrummet. Jag fick för mig att göra kopior av de blindexponeringar som fanns i början av varje film, de där som man knäpper av för att mata fram filmen till ruta ett. På vissa av mina kontaktkartor var dessa oskarpa, omedvetet fotograferade abstraktioner mer spännande än alla andra bilder på rullen. Det var kittlande och störande. Om de omedvetna handlingar som jag utfört när jag tankspritt matat fram filmen till ruta 1 – klick, klick – gav ett intressantare resultat än alla bilder som jag tog fullt medveten och fokuserad; vad var då min kunskap, idéer och färdigheter värda?

Det här var innan jag hade upptäckt Robert Frank. Mina idéer om bra bilder kom från fotografier jag stötte på i min vardag genom dagstidningar, böcker och reklam. Både min mentor och mina läroböcker i fotografi sa åt mig att jag skulle ta kontroll, tänka på både det ena och det andra. Komponera noggrant och efter vissa regler. Säga åt folk hur de skulle stå eller sitta enligt vissa mallar. Hålla kameran stadigt. Att lämna plats för slumpen var det sista jag skulle göra.

Men sen upptäckte jag som sagt Robert Frank och The Americans (1959). Frank visade att bra fotografi inte behövde handla om att ta kontroll. Det kunde också vara att släppa kontrollen, sluta censurera sig själv, fotografera massor och vaska efter guldkorn i en flod av ogenomtänkta snapshots.

För mig har detta med åren blivit en allt viktigare del av fotografins lockelse. I de bästa stunderna är det som att jag helt kan sluta tänka, och bara gå på intuition. Det tillståndet har jag aldrig lyckats nå när jag skriver, och därför är skrivandet alltid något av en plåga och fotografin en plats för glädje och närvaro.

Skippa facebook = handla med kontanter

Fem månader har gått sedan jag övergav facebook och instagram. Jag trodde att jag skulle använda nykomlingen bluesky istället, men det blev inte mycket av med det, för jag upptäckte vad skönt det var att slippa sociala medier helt och hållet.

I varje fall är det skönt för mig. Andra är inte lika förtjusta när de inser att jag inte kan delta i deras facebookgrupper, inte går att nå på facebooks messenger. Om de vill dela information med mig måste de mejla.

Jag tröstar mig med att jag är som farbrorn i matkön som envisas med att betala med kontanter. Det tar längre tid och är en smula krångligare för andra – men på lång sikt är det bra för oss alla.

Tror jag.

Håll i er, jag ska säga något om kameror

Jag tycker mycket om kameror, men är inte överdrivet förtjust i att prata och skriva om dem. Idag gör jag ett undantag eftersom jag för en gångs skull har något eget att komma med i en pågående diskussion kring på tok för dyra kompaktkameror – just den sortens kameror som jag älskar mest.

I somras kom en modell som jag helt hade gett upp hoppet om: en ny version av den enda kultkamera som Sony hittills lyckats skapa – legendariska RX1. Konceptet är rakt på sak, en stor sensor (fullformat) i en liten låda med hygglig autofokus och ett objektiv som är en varm, behagligt mjuk 35/f2 från Carl Zeiss. Jag har flitigt använt RX1:or i tretton år, ända sedan den allra första modellen. Jag har älskat dem så lacken har skavts av i hörnen. Ett tag funderade jag på att köpa en extra, för det verkade som om Sony helt gett upp serien. Vi var många som tänkte att den avancerade RX1r II från 2015 var den sista modellen vi någonsin skulle få se.

Men så för ett par veckor sedan, som en blixt från klar himmel, kom uppföljaren; RX1r III. Bland självutnämnda experter på youtube har inte mottagandet varit direkt översvallande. Föregångaren fick bra recensioner nästan överallt, men denna nya modell tycker många är för dyr (det är den också), och de irriterar sig på att den saknar än den ena finessen, än den andra. Och hur vågar Sony använda samma objektiv som för tretton år sedan?

De flesta som skrivit om den nya Sonyn jämför den med en annan av mina stora favoriter bland kameror – Leica kompaktserie Q. Svindyra de också, men de har bättre sökare, inbyggd bildstabilisering, bättre ergonomi, ser snyggare ut bla bla bla.

Till alla er som gör den här jämförelsen vill jag bara säga: ni fattar inte. Bara för att båda kamerorna har lika stora sensorer och fast monterade ljusstarka objektiv av ovanligt bra kvalitet betyder det inte att de är jämförbara som fotografiska verktyg.

Leica Q är en tvåhandskamera. En hand ska vara under objektivet och välja bländare och, i mitt tycke, sätta fokus (särskilt Leica Q3 med sin fina sökare är en njutning att fokusera manuellt). Den andra handen sköter avtryckaren och andra knappar. Man försvinner in i den högupplösta sökaren och lever bara för bilden. Det är underbart. Jag glömmer allt utom bilden.

Sony RX1 å andra sidan är en utpräglad enhandskamera. Allt är gjort för att ställas in en gång och sedan glömmas bort. Till er som klagar på att den senaste modellen inte längre har vridbar skärm vill jag bara säga: vem tittar på skärmen – eller för den delen i sökaren – när man fotograferar med en RX1? Sikta och tryck, det är vad den är gjord för.

När jag fotograferat med en Leica Q vet jag vad jag har på minneskortet när jag kommer hem. Jag minns varje idé och varje kompositionsbeslut. När jag fotograferat med min RX1 har jag verkligen ingen aning, det enda jag vet är att jag har kopiöst många exponeringar och att det mesta är skräp. Men i den där floden av snapshots finns alltid en och annan guldklimp som överraskar mig.

P.S. Sony RX1 III är som sagt svindyr, sextiotusen. För den som är lite mer ekonomiskt sund men ändå vill ha en bra enhandskamera som lämpar sig för »fotografera först, titta sen« finns den lilla pärlan Ricoh GR III (fyran kommer till hösten) Den uppmuntrar samma till samma sorts slumpmässiga enhandsfotografering för mindre än en femtedel av priset.

Nästa seminarium: Slumpen

På söndag (10 augusti) är det seminarium igen här på Bildspråket, öppet för alla silver- och guldmedlemmar som vanligt. Den här gången får vi finbesök, vi får träffa stockholmsfotografen José Figueroa som gjort många projekt baserade på slump.

Utöver det blir det en presentation på temat Slumpen i fotografin, och som alltid möjlighet att ställa frågor och tänka högt.

Mer om detta kan du läsa på länken nedan.

Citatmaskinen

Vecka 22

»Vi är, allihopa, som mest intressanta när vi inte vet att vi betraktas. Så fort en människa känner av att någon ser på henne, förändras hon. Det går som en elektrisk stöt genom hela kroppen och vi blir mer av statyer. Vi dör lite när vi betraktas.«

Göran Greider

Veckans citat har jag hämtat ur förordet till José Figueroas bok Från Kiruna till Trelleborg (2020). Göran Greider sätter fingret på någonting som jag många gånger tänkt. »Den andres blick« gör oss medvetna om att vi i någon annans ögon inte är subjekt, utan objekt, för att löst citera Jean Paul Sartre.

Anmäld till feedbackgrupp? I nästa vecka kommer första träningsförslaget.

Har du anmält intresse för att vara med i någon av Bildspråkets feedbackgrupper i höst? Håll i sådana fall utkik efter ett mejl i kommande veckan. Där hittar du en länk till det första föreslagna träningspasset, samt lite mer information.

Det finns fortfarande två lediga platser i Bildspråkets feedbackgrupper, en på måndagar och en på fredagar. Det gäller alltså inte varje måndag eller fredag, utan en träff i månaden.

Mejla goran@bildspraket.se om du vill vara med eller ställa frågor.