Recension:Ralph Nykvist text & fotografi (Arena förlag, 2025)

Vad handlar boken om?
Det är en sammanställning av 100 texter av Ralph Nykvist, intervjuer och krönikor tidigare publicerade i Aktuell Fotografi mellan åren 1972-1993. Boken innehåller också drygt 300 fotografier, varav merparten är Ralph Nykvists egna.

För vem är boken?
För alla som vill få en bild av fotolandskapet under den här perioden – vad talade man om, och hur talade man om det? Bilderna är fina, men är man bara ute efter Nykvists fotografi så är boken Ralph Nykvist: Helsingborg, Sverige, världen från 2023 ett bättre val. Om du redan har, och uppskattar, böcker som Centennium (2007) och Fotografihistorier (2022) så gillar du säkert den här också.

Hur bör jag läsa boken?
Lämpar sig inte för sträckläsning, bättre att dra ut på det och ta en text om dagen och smälta den i lugn och ro. Om det hade funnits ett personindex så hade den också varit ett värdefullt referensverk. Att det saknas är bokens stora svaghet.

Är Ralph Nykvist en lika bra skribent som fotograf?
Inte stilistiskt, hans bildspråk är mer drivet och personligt än hans textspråk. Han är ett barn av sin tid och skriver som journalister gjorde mest vid den här tiden. Men han är nyfiken och ihärdig, och vill man veta mer om fotograferna det talades om på hans aktiva tid så är texterna väldigt värdefulla.

Överraskar boken?
Ja, på flera sätt. På sidan 187 finns till exempel ett tidigt fotografi av Gerry Johansson som både innehåller människor och är fotograferat med blixt, något som ligger väldigt långt från det bildspråk vi känner Johansson igenom idag. Boken innehåller flera liknande påskägg, främst i textdelarna.

Det har sagts om Ralph Nykvist (1944–2025) att han var en »fotografernas fotograf«. En hyllning, men också en bekräftelse på att han nådde bättre fram till sina kollegor än till den breda publiken. Kanske för att bildspråket så avancerat att det kräver den sortens tränade öga som bara andra fotografer har? Eller, som bokens redaktör Thomas H Johnsson föreslår i förordet, att bilderna kräver mer tid än vad de flesta är beredda att lägga på att titta på fotografi?

Kanske, men i Ralph Nykvists fall kommer jag inte ifrån känslan av att skribenten Nykvist stod i vägen för fotografen Nykvist. Som regelbunden medarbetare i den inflytelserika tidskriften Aktuell Fotografi fick han genom sina krönikor och intervjuer en stark position som skribent. Vare sig han ville det eller inte blev Ralph tidigt en gatekeeper, en grindvakt. I den tid han verkade, innan internet användes av gemene man, var han en av dem som bestämde vilka fotografer som var värda läsarnas uppmärksamhet. Men om sina egna bilder skrev han aldrig. Det gjorde ingen annan heller, annat än i undantagsfall. För vem skriver om den som skriver? Vem kommer på idén att intervjua intervjuaren?

Det är talande att den här nya boken om Ralph Nykvist inte handlar så värst mycket om Ralph Nykvist. Istället handlar den om de hundratals fotografer som Nykvist intresserade sig för under åren 1972–1993. Den absoluta merparten av texterna kretsar kring en eller flera fotografer, och många av Nykvists egna fotografier i boken är just porträtt av andra fotografer.

Som fotograf hade Nykvist själv ett utvecklat bildspråk och en stillsam blick. Med få undantag är motiven vardagliga, hämtade från det offentliga rummet. Sådant ett nyfiket öga lägger märke till när det finns tid. En hund som väntar på sin människa utanför en offentlig toalett, fastbunden vid en skylt med texten »no dogs allowed«. En dam som ställt ner handväska och shoppingbag och lagt sig ner på rygg i gräset i en park, och blir filmad av en man. En parkeringsautomat som kastar en skugga mot en vägg i Helsingborg.

Vi, det kollektiva fotosverige, kunde kanske ha ägnat Ralph Nykvists bilder mer uppmärksamhet än vi gjorde medan han var aktiv. På senare år har han uppmärksammats mer, i synnerhet genom boken Ralph Nykvist: Helsingborg, Sverige, världen (Arena förlag, 2023) med bilder från åren 1963–1993 och texter av Niclas Östlind. Men när den boken kom ut hade Nykvist hunnit fylla 79 år, och såvitt jag förstår slutat fotografera.

Blixt pang på! Seminarium imorgon

Det kallas ibland »fulblixt« – ljuset från en blixt monterad på kameran och riktad rakt fram. Det hårda ljuset ger små, skarpa skuggor och knalliga färger. Överexponerad förgrund och underexponerad bakgrund. Ibland röda ögon.

I det här seminariet ska vi följa med på fulblixtens 150-åriga resa från en ren nödvändighet, till en signal för aktualitet, en symbol för amatörism och slutligen ett förfinat konstnärligt uttryck.

Gäst den här gången är Felix Swensson, stockholmsbaserad fotograf som ofta använder blixt rakt på som ett estetiskt uttryck. Vi ska ha ett samtal med honom om vad han tycker är speciellt för denna blixtestetik.

Som vanligt är alla silver- och guldmedlemmar inbjudna. Länk längst ner på den här sidan.