78: Varma ögon, kalla ögon

Del 1: Mjuka ögon, hårda ögon.

Att läsa bild är, bland mycket annat, att lära sig växla mellan sina mjuka ögon och hårda ögon. När du ser med mjuka ögon så tar du hänsyn till allt i synfältet, även ditt perifera seende. Förmodligen, och förhoppningsvis, använder du dina mjuka ögon till exempel när du kör bil. Eller när du ”tittar ut i november”, som min mamma brukade säga när hon såg att jag förlorade mig i min inre värld. Hästvana vänner har berättat för mig att de tycker att mjuka ögon är det bästa när du rider, de menar att om ryttaren stirrar, så blir hästen stirrig.

Hårda blir dina ögon när du koncentrerar dig helt på informationen som kommer från den lilla (2–3 mm) högupplösta delen av din näthinna, den vi kallar gula fläcken eller makula. Du har hårda ögon när du granskar saker och ting, när du intresserar dig för detaljer. Och när du läser text.

Skickliga hantverkare är bra på att växla mellan den mjuka och den hårda blicken. En skulptör är ena sekunden helt fokuserad på en liten, liten detalj, för att i nästa ögonblick ta två steg bakåt för att ta in helheten. Och så tillbaka till detaljen igen. De som börjar fotografera på allvar brukar också lära sig att snabbt växla mellan att se hela bildytan (kompositionen i sin helhet), och att hålla koll på detaljerna (hänger det där smycket bak och fram?).

Förmågan att växla mellan mjuka och hårda ögon är också ett bra redskap vid bildläsning. Att läsa bild är en lika kreativ process som att skapa bild, även om resultatet ofta är en helt intern, subjektiv upplevelse.

Del 2: Varma ögon, kalla ögon.

Jag brukar inte ha så svårt att få med mig elever på tanken bakom den mjuka och den hårda blicken. De flesta tycker att det låter vettigt. Effekten går dessutom att uppleva direkt. Förmodligen kan du göra en paus i läsningen precis nu och uppleva hur du viljemässigt kan växla mellan att intressera dig för hela ditt synfält, eller för bara det allra skarpaste precis i mitten.

Svårare är det att övertyga människor om vikten att också kunna växla mellan varma ögon och kalla — mellan vänliga och elaka. De varma ögonen är snälla och ser välvilligt på allt. Det mesta blir bra. Och det som inte känns bra från början, kanske ändå kan tolkas på ett annat sätt så att det blir bra.

Det är vackert och mänskligt. Jag tycker om det.

Men.

Det är också begränsande.

Kalla ögon ger något annat. De kalla ögonen letar efter sprickor i perfekta fasader. De ifrågasätter till och med varför vissa bilder överhuvudtaget finns, och de ställer obekväma frågor. De är så jobbiga att det kan kännas lockande att tysta dem. För vem är du att tänka elaka tankar? Gör du så mycket bättre själv?

Men tankar är inte farliga och de du får till skänks av dina kalla ögon kan vara de mest utvecklande. Du behöver inte dela dem med världen, men du behöver dem för att ge dina bildupplevelser ett tillräckligt stort omfång för att bli intressanta och minnesvärda.

Och till dig som läser det här och har närmare till din kalla blick än till din varma — du behöver också träna. Bara genom att se med varma ögon på andra kan du se med varma ögon på dig själv.

För den som tycker om att läsa bild kan varje fotografi vara början på en rik inre resa. Det finns så många olika sätt att se på bild, så många 0lika perspektiv. Kanske så många att man kan börja bli orolig för att få med alla. Missar du något viktigt eller roligt? Finns det något sätt att se bilder som garanterar att du inte missar något?

Svaret på den frågan är naturligtvis nej. Vi har inte ens uppfunnit alla sätten än. Det mänskliga samhället kommer att fortsätta genomsyras av nya idéer som prövas på historiska bilder. Det kommer att komma nya tänkare som påverkar våra sätt att tänka kring och analysera bildens mening — sådana som Susan Sontag, Wilém Flusser, Roland Barthes och John Berger.

Men trots det kanske det ändå ligger något i att försöka skapa en egen metod för bildläsning, en som du kan omforma efter hand. Kanske räcker det om den ger dig en start?

Om detta handlar söndagens seminarium, som är öppet för alla silver- och guldmedlemmar. Länken finns på sidan som jag länkar till här nedanför. Som vanligt består seminariet av en presentationsdel och en diskussionsdel.

När veckans återvunna poddavsnitt (från 2011) tar sin början i ett kök i Linköping så utgår jag och min samtalspartner Anders Jensen att lyssnaren har förkunskap om en händelse som var en stor snackis i fotokretsar hösten 2011. Om du vill veta mer om den så kan du börja med den här texten på Fotosidan.

Samtalet kommer också in på om naturfotografin skulle behöva en fri tävlingsklass där alla manipulationer är tillåtna, och på att vi pratar för mycket om vem som tagit en viss bild istället för om själva bilden.