1: Vad jag menar när jag säger "hantverk"

En gång var fotografi ett hantverk, med vars hjälp vi upptäckte världen. Sedan blev det ett språk, med vars hjälp vi uppfinner världen. Del 1 av 3.

Göran Segeholm
Göran Segeholm

För en tid sedan blev jag inbjuden till ett rundabordssamtal på Konstfack. Jag och fyra andra bildkunniga människor skulle inför publik stöta och blöta frågan "vad är fotografi?". Smickrad tackade jag ja.

Några veckor av prestigebaserad självmedvetenhet följde. Jag ville verkligen säga någonting smart, eftersom jag förstod att det skulle vara många kunniga och engagerade åhörare i publiken. Men det finns ju oändligt många svar att välja mellan.

Till slut fastnade jag för att beskriva svaret på frågan som ett rörligt mål. Så jag sa att fotografi brukade vara ett hantverk med vars hjälp vi upptäckte världen, men att det nu långsamt förvandlas till ett språk med vars hjälp vi uppfinner världen. Med andra ord; vår upplevelse av fotografi håller på att förändras, och därmed förändras också fotografin.

Det blev lite kort där på Konstfack, och ärligt talat minns jag inte exakt hur långt jag kom i mitt resonemang. Så nu när jag har ett alldeles eget veckomejl tänkte jag utveckla mina tankar bit för bit. Den här veckan: Vad jag menar när jag säger att fotografi var — och i hög grad fortfarande är — ett hantverk.

Mina slutna ögon, "pedagogiska" gester och det faktum att det är jag som pratar trots att Andrea Hasselrot från Skarp Agent har mikrofonen — det finns mycket att säga om den här bilden från rundabordssamtalet på Konstfack. foto: Jenny Morelli

Hantverk bygger på gemensamma ritningar

Hantverk betyder ungefär "handens arbete". Svensk ordbok definierar hantverk som småskalig produktion med enkla medel som "kräver god yrkesskicklighet". Man kan också använda begreppet hantverk om intellektuellt arbete. Så här säger ordboken:

äv. om intellektuellt arbete vedertagna metoder (som går att lära in) ibland i viss motsättning till skaparkraft, inspiration och dylikt
Alltså:
  • Hantverk handlar om produktion, inte innovation.
  • Hantverk går att lära in, vilket betyder att det är uppbyggt kring regler. Reglerna är nödvändiga för att kunskapsöverföringen ska kunna äga rum, men skapar också ett "rätt" och ett "fel".
  • Hantverk kräver skicklighet. Någonting som alla klarar av vid första försöket kan inte definieras som "ett hantverk".

Men om hantverk är produktion som inte inbegriper innovation, varifrån kommer då idéerna om vad som ska produceras? De kommer ur gemensamma traditioner som vuxit fram under lång tid. Alla "vet" till exempel hur ett lyckat skolfoto ser ut — barnet tittar in i kameran, ler, har presentabla kläder, sitter mot en jämnt belyst fond, har ett blänk i ögonen från blixten, bilden är komponerad så att barnets ögon befinner sig ungefär två tredjedelar upp från bildens underkant.

De gemensamma idéerna fortplantar sig genom delning. Varje gång en av dessa idéer blir förverkligad så stärks den. Till slut bara vet alla hur en äkta semla ska se ut och smaka, och konditorns jobb är att efter bästa förmåga leva upp till den förväntan. Visst uppstår varianter, som wrap-semlan, men det förminskar inte hantverket att göra "äkta semlor".

När två hantverkare delar kunskaper, så behöver de inte lägga ner så mycket tid på att definiera kvalitet. Om jag ska lära dig hur man brygger "en god kopp kaffe", så förutsätter jag att vi båda "vet" hur gott kaffe ska smaka. Självklart förekommer varianter, men i stora drag är vi överens.

Inom fotografins värld är det löjligt lätt att hitta exempel på kunskapsförmedling som utgår från att vi alla "vet" vad som är bra. Jag saxar ur några läroböcker.

"Vid beskärningen av kamerabilder begås, bortsett från den förut behandlade bildbegränsningen, även helt elementära fel. De är så mycket mera klandervärda som de oftast bero på slarv och äro lätta att avhjälpa. Så presenteras till exempel en präktig bild av en av Stockholmstraktens vackraste strandpartier i format 50x60 som reklambild för vår vackraste enskilda järnväg så tillskuren att horisontlinjen förlöper oroväckande snett till ramen."

Henry B Goodwin, Kamerabilden, 1929

"En av de mest kända kompositionsreglerna plägar formuleras så, att om det finnes en väg, stig e d i motivet, så bör denna leda in i bilden. Vägen bör sålunda leda från förgrunden, gärna någonstans från dess nedre vänstra parti, och sedan leda upp och in i bilden samt förlora sig i bakgrunden. Däremot bör vägen icke åter vika av ut åt ena sidan och skära av denna; vägen bör ej 'amputeras' genom kanten."

Helmer Bäckström, Fotografisk Handbok, 1942

"Se till att bruden sänker vänster axel något för att få en elegant hållning och för att hakan ska gå fri från axeln. Slöjan måste draperas på ett snyggt sätt så att den liksom sveper bakåt. På alla brudbilder är det viktigt att kläderna sitter perfekt. Om du i övrigt tar en perfekt bröllopsbild men kläderna sitter snett, så blir hela bilden dålig."

Lennart Nilsson, Porträttfotografering, 1999

Det här sättet att tänka har dominerat fotografikonsten ända sedan begynnelsen. När Henry Peach Robinson gav ut sin, sedermera världsberömda, handbok om konstnärlig fotografi 1869, Pictorial Effect in Photography, så utgick han från att målet var att göra fotografier enligt de regler som han upplevde gällde för samtidens måleri. När Robinson skrev om det artistiska ögat, så handlade det inte om att känna efter inåt, utan om att lära sig vissa estetiska principer. Så här skrev han (min översättning):

Inget misstag är mer ödesdigert än att förlita sig på genialitet istället för hårt arbete, eller "medfödd smak" istället för kultur och tillämpning av erkända och trygga lagar.

Det går inte att anklaga Henry Peach Robinson, som är en av den konstnärliga fotografins urfäder, för att inte vara kreativ. Men hans kreativitet kretsar uteslutande kring metoden (hur de estetiska principerna ska tillämpas inom fotografin) och aldrig om visionen (vad vill vi säga med våra bilder). För Robinson är det en självklarhet att det är varje konstnärlig bilds funktion att väcka känslor av välbehag, och att det sedan länge är etablerat hur sådana bilder är konstruerade.

Hantverk bedöms vertikalt

Akronymen ARAT användes i en hel del i fotografiska kretsar på 1970-talet. Den står för another rock, another tree, och syftar primärt på en genre som ibland kallas "fine art landscape". Många av utövarna på sjuttiotalet var inspirerade av den kände landskapsfotografen Ansel Adams, och de eftersträvade en behagfull estetik kombinerad med hög teknisk kvalitet i alla delar av utförandet. Men uttrycket ARAT var ingen hyllning. De som använde det var kritiska till landskapsfotografins tendens till ständig upprepning.

Upprepning ligger i allt hantverks natur. Naturligtvis finns utrymme för variation, men bara inom vissa gränser. Som i konståkning. Det finns en delad förförståelse mellan utövare, publik och domare om vad konståkningen vill. De som vinner en konståkningstävling är de som bäst lyckats förkroppsliga konståkningens idé. Och för en fotograf verksam inom genren fine art landscape handlar det inte om uppfinna någonting radikalt nytt, utan att hitta nya variationer på ett välkänt tema. Det gör det också relativt lätt att rangordna fotograferna. Visst kan kritiker som är väl insatta i genren debattera om detaljer, men i stora drag är de flesta överens.

Hantverk är trygghet

Den som, medvetet eller omedvetet, uppfattar fotografi som hantverk kommer att centrera sin uppmärksamhet, färdighet och kreativitet. Det är inte fråga om att "tänka utanför boxen", tvärtom. Det finns en trygghet i det. Man behöver inte bestämma sig för vad man vill säga, och man känner till reglerna enligt vilka arbetet blir bedömt. Det är som att gå in i en bubbla, där man kan stänga omvärlden ute och bara ägna sig åt att slipa på sina färdigheter inom sin fotografiska genre.

Men utvecklingen går vidare, och mycket av de inlärda färdigheterna blir överflödiga. För en landskapsfotograf på åttiotalet var det en avsevärd kunskapsinvestering att lära sig Ansel Adams zonsystem för exponering. Det krävde kunskaper i teknik och kemi, och en extrem noggrannhet vid själva fotograferingen. Det är klart att den som vill kan använda zonsystemet än idag, men publiken kommer inte att se någon skillnad jämfört med om gradationen av gråskalorna gjorts i photoshop.

När jag säger att fotografin går från hantverk till språk, så menar jag inte bara konstfotografin, utan all fotografi. Hantverket har till stor del tagits över av ny teknik. Ingen behöver längre öva in färdigheten att sätta skärpan manuellt med teleobjektiv för att fånga en fågel i flykt, det ordnar autofokusen.

Självklart kan en fotograf välja att använda sig av äldre tekniker för att bibehålla hantverkets glädje i processen. Det kan också vara en intressant detalj att känna till för de mest insatta. Men för den stora publiken spelar det ingen större roll hur en viss bild kommit till, och det är få uppdragsgivare idag som går med på att betala ett högre pris för att en reklamfotograf föredrar att fotografera på film istället för digitalt.

För varje år blir hantverket en allt mindre del av den fotografiska praktiken. Det märks i både det stora och det lilla. Som ung fotograf ägnade jag timmar och dagar åt att lära mig att retuschera bort dammprickar från svartvita kopior med en tunn mårdhårspensel. Det var svårt och tidsödande, krävde massor av övning — ett typiskt hantverk. En ung fotograf idag behöver inte öva in den typen av handens färdighet.

Då är frågan: Vad ska en ung fotograf istället lägga sin uppmärksamhet på?

Nästa vecka: Vad jag menar när jag säger "språk".


Veckomejl