124: Fotofotot kommer alltid ha en plats i våra hjärtan

Någon gång på 1990-talet, när det smarta, konceptuella fotografiet slog igenom på bred front, började folk använda uttrycket "fotofoto" om den typ av klassiskt fotografi som var på väg ut. Fotofoto ansågs vara snyggt men lite korkat, inte intellektuellt och hippt som den nya, idébaserade fotografin.

Ett typiskt fotofoto är svartvitt och hantverksmässigt kopierat på fiberpapper i mörkrummet. Om det är monterat, så är det gärna med svart ram och vit passepartout i syrafri kartong. Formatet överskrider sällan 30x40 cm. Bildmässigt står fotofotot på egna ben, utan stöd av en titel, bildtext eller andra bilder i en serie. Man fattar ändå, för det är vackert och självklart. Fotofotot är en solitär med integritet, en månghundraårig ek på ett öppet fält, en skicklig violinist med en Stradivarius.

Fotofoto är ofta varmt, humanistiskt, estetiskt inbjudande och inkluderande. Det tar tillvara det fotografiska mediets inbyggda estetiska styrkor, som förmågan att återge en bild med knivskärpa och oändligt mjuka tonövergångar på samma gång. Det går att njuta av ett fotofoto utan att veta exakt vad eller vem det föreställer, eller vem som tagit det; precis som det går att njuta av en vacker sång på ett främmande språk, framförd av en okänd artist. Det är sången som gör det, inte orden eller artistens eventuella berömmelse.

Därför behöver ett fotofoto inte motivera sin existens med att det föreställer en viktig person eller en särskilt intressant plats. Det behöver inte vara taget av en känd fotograf med en spännande historia. Inte heller måste det leva upp till den moderna normen(!) att ifrågasätta normer, provocera och skaka om. Det skiter fotofotot i, och när du visar ett fotofoto behöver du inte snacka upp det med en bra historia. Fotofoto är sig självt nog.

Denna egenskap gör också fotofoto särskilt lämpligt för tävlingar och fotoklubbsverksamhet. Det bygger på ett ideal som inte kräver att du åker till särskilt spännande platser eller lämnar ut dina innersta hemligheter till en nyfiken allmänhet. Är du duktig kan du göra fotofoto av nästan vad som helst. Ett dricksglas i ett fönster räcker fint, och nu tänker jag på en bild av Gunnar Smoliansky, en av Sveriges bästa fotofotografer genom tiderna.

Anledningen till att jag skriver om fotofoto just nu är att jag stött på ordet tre gånger den senaste veckan, vilket är ungefär tre gånger fler än under hela förra decenniet. Samtliga tillfällen har haft att göra med diskussioner om att fotofotografer inte längre har chans på Hasselbladpriset. Det har inte alltid varit så, mina bästa exempel är Ansel Adams, Robert Häusser, Édouard Boubat och i viss mån även Christer Strömholm. Men nu är det nog slut, i alla fall för ett tag framöver.

Så vilken typ av fotografi kommer att vinna? En händelselös onsdagförmiddag snickrade jag ihop en egen liten taxonomi hemma vid köksbordet (ta den med en nypa salt, jag har inte tänkt så länge). Baserat på den tror jag att idéfoto (konceptuell fotografi) kommer ha de största framgångarna de närmaste tio åren.

1. Fotofoto: Hantverk och estetik räcker. Inget motiv är för enkelt. Fotografierna fungerar bra fristående. Exempel på Hasselbladspristagare: Ansel Adams 1981, Édouard Boubat 1988, Robert Häusser 1995, Christer Strömholm 1997.
2. Gruppfoto: Betydelsen av varje bild uppstår i samspel med andra bilder. Verket förlorar kvalitet om serien bryts. Exempel på Hasselbladspristagare: Robert Frank 1996, Nan Goldin 2007, Daido Moriyama 2019. (Ja, jag kunde kallat det något annat, som seriefoto. Men det är inte lika roligt.)
3. Kontextfoto: Fotografiet får en väsentlig del av sin betydelse genom att betraktaren har kunskap om vad/vem det föreställer och/eller vem som tagit det och under vilka förutsättningar. Exempel på Hasselbladpristagare: Lennart Nilsson 1980, Richard Avedon 1991, Sune Jonsson 1993.
4. Idéfoto: Fotografiet är en del av ett större sammanhang där en idé, ett koncept, har en mer central roll än bilden. Bilden illustrerar/ger mening till idén eller är en dokumentation av idéns genomförande. Exempel på Hasselbladpristagare: David Goldblatt 2006, Sophie Calle 2010, Walid Raad 2011, Ingrid Pollard 2024.

Jaha, så betyder det här slutet för fotofoto? Inte alls. Fotofoto är vackert och vederkvickande; som att lyssna på klassisk musik i en skön fåtölj, som en promenad i parken en solig vårdag. Det finns alltid plats för bilder som lyfter fram det fotografiska mediets kvaliteter utan någon (medveten) politisk agenda och utan att behöva vara ett uttryck för fotografens mörka tankar eller skruvade fantasier.

Fotofoto kanske uppfattas som lite omodernt från och till, men det kommer alltid att ha en solid publik och en stabil grupp utövare. Nästa generation fotofotografer är redan på väg. Du kan se dem i valfri fotoaffär som säljer film och begagnade analoga kameror. (En person som jobbar i en sådan affär berättade för mig att de som köper film är "antingen under 25 eller över 65". Det är den förra gruppen jag tänker på.)

Fotoklubben tillbaka på Fotografiska

En gång i tiden fanns det någonting som hette Fotoklubben på Fotografiska i Stockholm. Den tog stryk i och med pandemin, och därefter har den inte riktigt hämtat sig. Förrän nu.

De seminarier jag ska hålla på Fotografiska i vår är nu ombakade för att mer likna Fotoklubbens gamla format; involerande, roligt och tänkvärt är det vi siktar mot. Medlemmar i Fotografiska går gratis.

Nästa gång är söndag 7 april kl 17–18:30. Ämnet är poetisk fotografi med utgångspunkt från Rinko Kawauchis utställning.

Men även du som inte är medlem i Fotografiska har chansen. Via den här länken kan du få komma bara för att du prenumererar på Bildspråkets veckomejl. Tio platser finns det, först till kvarn gäller.

Fotoklubb: Vad är grejen med poetisk fotografi? | Fotografiska Stockholm

Välkommen till Fotografiska Stockholm. Upplev fotoutställningar, live-event, mötes-event och konferenslokaler och en prisbelönt restaurang.

Fotografiska Stockholm

En sådan som fotograferar

Vecka 14: Copycat

Bakgrund till övningen

Imitation är ett sätt att utveckla en djupare förståelse för hur bild och fotografi fungerar. Övningen är också en påminnelse om hur svårt det är att återskapa en scen, och att du därför bör ta bilder när du ser dem, och inte skjuta upp det.

Veckans poddgräv: Privat med Hannah Modigh

Och som vanligt: Ett poddavsnitt i repris för dig som är betalande prenumerant på Bildspråket. Denna vecka träffar jag Hannah Modigh. Vi pratar bland annat om fotoböcker.

🎙️ 74: Privat

Den här veckan handlar Bildradion om fotoböcker med det privata i fokus. Hannah Modigh (aktuell med TT:s stora Fotopris 2013 för projektet The Milky Way) och Göran tittar bland annat närmare på Anna Strands bok ”Nagoya Notebook” och Margot Wallards ”My Brother Guillaume and Sonia”.

BildspråketGöran Segeholm

Vill du göra mer av Stockholms fotomaraton?

Den 17–18 augusti är det fotomaraton i Stockholm, 24 bilder på 24 timmar. Jag har alltid tyckt att det är roligt (och bra motion!) att vara med, men jag vill ha mer försnack och eftersnack.

Tanken jag har är att hyra en lokal där några deltagare kan träffas ett par timmar innan maran, och ett par timmar någon gång efter. Låter det kul och intressant? Mejla mig på goran@bildspraket.se och skriv fotomaran i ämnesraden.

Än så länge vill jag bara se om det finns intresse. Lovar ingenting.