128: Paul Graham får mig att vilja kliva av tåget

Om att lyssna på världen.

Göran Segeholm

26 apr 2024

På grund av ett tekniskt fel blir vårt tåg stående en timme i skogen någonstans mellan Mullsjö och Habo. Jag har åkt sträckan många gånger förut, men egentligen aldrig sett den som mer än ett grönt eller brunt band mot blå bakgrund medan jag tänkt på annat inne i min resbubbla. Men nu står tåget still. Konduktörens skrapiga röst i högtalarsystemet spräcker bubblan. Det känns som att vakna.

Jag tittar ut genom fönstret och ser skog och en glest trafikerad väg. Jag tänker att denna plats är en del av någons vardag, den är inte alltid ett grönbrunblått band som passerar förbi i hög fart på utsidan av fönstret. Jag undrar om det känns på något särskilt sätt att åka förbi just här varje dag. Hemma i Stockholm finns en sträcka på Johanneshovsbron som går parallellt med gröna tunnelbanelinjen söderut. Ibland kör bilarna och tågen i samma hastighet, och jag har alltid tyckt om det. Infrån tåget ser man tydligt människorna inne i bilarna, och tvärtom. Undrar om det är likadant här, på vägen mellan Mullsjö och Habo. Kan man ibland köra parallellt med tåget och se resenärerna inne i vagnarna?

Jag får en impuls att kliva av tåget och semestra längs den här tåglinjen, en natt på varje ort. Örebro, Örebro Södra, Kumla, Hallsberg, Laxå, Töreboda, Skövde, Stenstorp, Falköping, Sandhem, Mullsjö, Habo, Bankeryd, Jönköping, Huskvarna, Tenhult, Forserum, Nässjö. Skulle jag lära mig något? Skulle jag kunna komma hem till folk och se hur de har det, eller skulle det bli en resa i alienationens tecken?

Att jag får den här idén medan vi väntar på att tåget ska få bogseringshjälp till nästa station beror kanske på att två fotografer som betytt mycket för mig debuterade med skildringar av olika farleder, på olika sätt. 1983 självpublicerade Paul Graham A1 The Great North Road där han följde en av Storbritanniens största motorleder i ett försök att skildra landet under thatcherismen. 2004 kom Alec Soths fenomenala genombrott Sleeping by the Mississippi, som är en av de vackraste fotoböcker jag vet.

I en intervju har Alec Soth sagt att det troligen var hans blyghet som gjorde att han fick bra kontakt med människor han mötte. Många bjöd in honom till sina hem och poserade för hans kamera. Förmodligen framstod han som en ofarlig figur, möjligen lite naiv och nördig. Baserat på en mängd videointervjuer tror jag att Paul Graham har en liknande utstrålning när han träffar folk. De är båda väldigt sympatiska. Ödmjuka.

Paul Graham, som jag uppskattar lika mycket (eller mer) för hans sätt att se på fotografi som för hans bilder, har sagt någonting vackert som jag skrev ner när jag hörde det första gången. Det är från en intervju på Louisianas youtubekanal.

In the case of photography, sooner or later the world will whisper in your ear and say ”let me show you something far more interesting than your little idea, let me show you a much better way of dealing with the world, seeing the world”. So you have to be prepared to listen, be out there working and listening.

Det är den viljan att lyssna på världen som jag ser i Paul Grahams bilder när han är som bäst, och den här dagen i skogen mellan Mullsjö och Habo vill jag också låta världen viska i mitt öra. Avrundar med ytterligare ett citat från samma intervju.

I feel as if I have an artistic collaborator, and that is the world. The photography I have loved have had that dance with life, it's — you know — like you have this partner that you are waltzing with, and you're trying to see where they are going and how they are doing and it's your job to follow their lead.

En sådan som fotograferar

Vecka 18: Låt världen viska i ditt öra

Gör något som du aldrig gjort förut. Ät på en typ av restaurang som du alltid undvikit. Om du aldrig går på teater, gå på teater. Om du aldrig spelat tevespel, be någon du känner att spela med dig. Om du aldrig haft hund, fråga en granne om du får gå ut med deras.
Strunta i kameran. Fotografera kan du göra en annan gång.

Bakgrund till övningen

All fotografi refererar till vår gemensamma verklighet, till världen. Utan världen kan inte fotografen ta några bilder, och utan erfarenheter kan inte läsaren fylla bilderna med mening. Att leva är en väsentlig del av att vara en sådan som fotograferar.

What you've got to do, of course, is to find a good connection to the world out there, it's the quality of that connection which is really important, so you need to find a subject that you feel strongly about and work out how to articulate that.
Martin Parr (i en intervju på Lousiana 2023)

Ännu en Kérteszgaffel

Varje vecka som jag får in en ny cover på André Kertész bild Gaffel från 1928 så fortsätter den här avdelningen i veckomejlet. Denna vecka var det Thomas Ek som räddade kvar projektet. Thomas skriver att uppgiften "föreföll ganska enkel, men ack vad jag bedrog mig".

Vill du att projektet ska leva en vecka till? Skicka in din bild till goran@bildspraket.se.