13: Gör problemet till ditt

Veckomejl 13

0:00

/483

1×

Jag minns hur det var när jag var barn, och skulle städa mitt rum. Problemet, att mitt rum var stökigt, uppfattade jag inte som mitt problem, utan min mammas. Det var också bara hon som kunde slå fast när problemet var löst, det vill säga att rummet var tillräckligt städat för att inte längre kunna beskrivas som stökigt. Jag lärde mig aldrig att tycka om städandet.

De problem jag tyckte om att lösa var av annan natur. Till exempel: hur bygger jag en tunnel till mitt modelltåg som både ser väldigt naturtrogen ut, men också har en lucka så att jag kan sträcka ner handen och rätta till tåget om det fastnar i kurvan. Den typen av problem kunde få mig att tillbringa hela dagar vadande i papier mache, målarfärg, småsten, ståltråd, skumgummi och annat viktigt jox. Problemet var mitt, och det var jag som formulerade vilka mål som måste vara uppfyllda för att det skulle anses vara löst.

Skillnaden mellan de båda tillstånden var att jag aldrig ägde problemet med mitt rums stökighet, utan arbetade som en robot efter någon annans (min mammas) ritning. Men att bygga en tågtunnel var min egen idé från början till slut. Det kreativa arbetet var så uppslukande att det blev sin egen belöning. Jag hade inte ord för det då, men min upplevelse var utan tvekan autotelisk.

All kreativitet är problemlösning

Som vuxen förstod jag att det krävs två grundförutsättningar för att hamna i det där lyckliga, kreativa tillståndet som jag ofta befann mig i som barn.

1. Det måste finnas ett tydligt formulerat problem att lösa.
2. Jag måste uppleva att problemet är mitt, och ingen annans.

Jag har lyckan att arbeta i en kreativ sfär. Jag försörjer mig på att leverera texter, bilder, poddar, föreläsningar och kurser. De som känner mig väl vet att jag har en tendens att krångla till saker och ting. Jag återanvänder i princip aldrig ett föredrag i sin helhet, även om jag skulle komma undan med det. Istället frågar jag min uppdragsgivare om mer specifika detaljer om målgruppen och anledningen till varför de vill göra den här insatsen just nu.

Om jag märker att uppdragsgivaren som kom till mig med sitt problem, till exempel "våra medarbetare måste lära sig mer om visuell kommunikation", noga har tänkt igenom syfte och mål, så sätter jag mig in i tankegången och internaliserar den. Jag följer upp med kontrollfrågor för att försäkra mig om att våra bilder stämmer överens.

Om uppdragsgivaren däremot inte tänkt så mycket, utan mest vill bocka av en punkt på en diger att göra-lista, så tar jag över. Jag initierar ett möte då vi tillsammans kan formulera tydliga mål, så att problemet får färg och tydliga konturer. Vi är klara när vi gemensamt kommit fram till ett tydligt syfte och ett tydligt mål.

Det första steget i en kreativ process är alltså att skapa problemet, formulera det så att det blir tydligt. Det andra steget är att internalisera problemet, göra det till en personlig angelägenhet. Du ska känna att du äger det, veta så mycket om det att du själv är ditt facit och avgör när det är löst.

Erövra dina uppdrag

Det där med att erövra problemen är ibland lättare sagt än gjort. Jag har genom åren stött på uppdragsgivare som varit så stressade att det inte gått att få till en bra diskussion om problemformuleringen. Ibland händer det också att jag som frilansande kreatör förväntats interagera med en mellanhand som inte upplever sig ha mandat eller kunskap nog att föra den typen av diskussioner. I allt högre utsträckning tackar jag numera nej till den typen av jobb.

Extraläsning för dig som kör träningspass

Som du säkert redan anat leder det här resonemanget också raka vägen till Bildspråkets träningspass. Träningspassen är det som betalande medlemmar genomför och får feedback på en gång i månaden, och de är av mycket varierande karaktär. Varje träningspass beskriver ett problem som är tänkt att fungera som ett mothåll och en yttre ram så att kreativiteten får någonting att ta spjärn mot.

Det första steget i att genomföra ett träningspass som ger dig maximal utdelning är att göra problemet till ditt. Du är klar med den processen när du helt slutat tänka på vad din lärare vill att du ska göra, och bara har fokus på vad du vill göra. Det betyder inte att du ska börja med att formulera om målen för träningspasset, utan att du ska internalisera dem.

Men träning är träning, och regler är ibland till för att brytas. Och det kan hända att du får ut mer av ett träningspass genom att formulera om problemet en smula. Ta träningspasset Pokerface till exempel, som går ut på att skildra en pokerspelares tveksamhet inför en satsning. Om du vill byta scen och istället skildra en persons tvekan inför att tacka ja till ett frieri, så kör. Så länge träningen är rolig, meningsfull och tvingar dig att prestera på toppen av din förmåga så är allt bara bra.

"Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela. Om en jordklump sköljs bort av havet, blir Europa i samma mån mindre, liksom en udde i havet också skulle bli, liksom dina eller dina vänners ägor; varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig."

John Donne, 1623

Du blir inte till i ett vaccum. Du formas genom dina relationer, och det är endast i mötet med andra du kan lära dig vem du är.

Den här veckan ska vi tänka på dem som format oss, och dem som vi varit med att forma. Det kan vara din stora kärlek, någon ur kärnfamiljen du växte upp i, din ärkefiende i mellanstadiet, en jobbarkompis som hjälpte dig att få syn på något som förändrade din attityd till livet. Det kan vara en person som du aldrig mött, men vars tankar du använt för att bygga upp bilden av dig själv.

Hur gör vi bild av detta? Sök upp dem och be att få ta ett porträtt. Eller fotografera fotografiet av dem som du har på din hallbyrå. Eller var mer subtil, och påminn dig själv om att spåren av dina medmänniskor finns överallt. Ta en bild av det där fula märket i väggen som uppstod den där gången då ni grälade. Eller flaskan med den där doften som alltid får dig att tänka på honom. Boken ni läste tillsammans, eller den löjliga kylskåpsmagneten du fick som ett skämt.