* 3/6: Sätt att fokusera bild

Göran Segeholm
Göran Segeholm

Tredje mejlet i kursen ”Läsa bild, prata bild”.

Vi pratade om olika sätt att fokusera på en bild. Förhoppningsvis kan den här texten hjälpa till att klargöra vad jag menar. Det handlar alltså om var betraktarens fokus hamnar.

Tre sätt att fokusera en bild

Ett sätt att utveckla sitt fotografiska seende är att träna sig på att flytta fokus när du betraktar en bild.

1. Du ser världen genom bilden

Ibland när jag tittar på ett fotografi, så vill mina ögon se igenom fotografiet, igenom tid och rum. Bilden blir en portal till världen. Det händer till exempel när jag ser bilder från min uppväxt. Jag får syn på en detalj på matbordet, ett par salladsbestick som jag minns. Minnet av salladsbesticken öppnar en värld av associationer.

Papperets pigment, eller bildskärmens pixlar, är nu osynliga för mig. Bilden är blott en farkost som tar mig genom tid och rum. Det är som när jag står på ett fartygsdäck och tänker på sjöfåglarna som följer i skeppets kölvatten. Det är fartyget som tagit mig hit, men inte bryr jag mig om dess konstruktion eller historia för det.

2. Du ser bilden

Ibland när jag tittar på ett fotografi, så fångas jag av hur fotografiet ser ut. Bilden blir ett objekt, och jag studerar gråskalorna, ljuset, kompositionen. Om det är en fysisk bild tänker jag också på hur den känns att hålla i; papperets vithet och vikt, ytans karaktär. Bilden föreställer något, kanske skuggan av ett träd mot hård och sandig mark. men jag ägnar inte motivet någon större uppmärksamhet. Inte tänker jag på vilket slags träd det är, eller var någonstans i världen den sandiga marken finns. Jag är förlorad i bildytans estetik.

Det är som om jag åker i en sportbil genom ett landskap. Det är ljudet från bilens motor, doften av den nyputsade instrumentpanelen i trä och känslan av hur bilens fjädring äter ojämnheterna i vägbanan som fångar mig. Inte bryr jag mig i den stunden om landskapet som rullar förbi utanför.

3. Du ser dig själv

Ibland när jag tittar på ett fotografi, så tittar fotografiet tillbaka på mig. Jag kanske inte riktigt förstår vad bilden vill, men jag får en känsla av att det är någonting som angår mig. Vissa gånger aktiverar bilden en upptäckare i mig, en inre detektiv. Då vill jag veta vad det är som gör att bilden är svår att släppa. Jag vill formulera vad den betyder, lösa den olösta gåtan. Jag prövar tankar och formuleringar för mig själv.

Andra gånger tar bilden mig till ett inre rum där språket tystnar. Upplevelsen påminner om att gå på en kyrkogård, eller ligga på rygg i sommarnatten och titta på stjärnorna. Alla vardagens småttigheter förlorar i betydelse.

Hur syns fotografens avsikt?

Ett intressant sätt att läsa bild kan vara att försöka förstå vilken avsikt som ligger bakom ett särskilt uttryck. Så istället för att titta på bilden eller på dig själv, så tolkar du vad du ser som tecken på fotografens vision och metod.

Dina eventuella insikter om avsikten behöver du inte använda för att ”lista ut” vad fotografens avsikt var, och därmed ”förstå” bilden. Många fotografer vet inte vad de gör, och varför. Men analysen av fotografiska grepp kan vara givande när du studerar en bild på ett djupare plan.

En berömd indelning av förhållningssätt står Mirrors och Windows.

Självuttryck / Utforskning (mirrors / windows)

1978 kurerade en av fotohistoriens mest inflytelserika museiintendenter, John Szarkowski, en stor utställning med namnet Mirrors and Windows på Museum of Modern Art i New York. Det var en samlingsutställning med verk av många olika fotografer. De gemensamma nämnarna var tre:

  1. Alla var verksamma i USA.
  2. Alla hade haft sitt genombrott någon gång under de senaste 20 åren. (Av det skälet är många av tidens "stora namn" — som till exempel Ansel Adams och Irving Penn — inte representerade.)
  3. Alla hade vad Szarkowski kallade ett "privat" bildspråk. De stod utanför de stora genrerna, alternativt sågs som förnyare av den genre de var verksamma i.

Det som intresserade John Szarkowski var hur fotografin förändrats i övergången mellan 1950 och -60-talet. Han menade att den dominerande synen på 1950-talet var att en fotograf var en pålitlig uttolkare av de händelser och samhällsfrågor han fick privilegiet att bevittna”.

Som en ”pålitlig uttolkare” ställde sig fotografen så att säga i samhällets tjänst och berättade kollektivets historia snarare än individuella berättelser. Den tendensen blev som allra tydligast i den stora utställningen Family of Man som turnerade jorden runt på 1950-talet. På den här tiden betraktade många fotografer stora bildtidningar som Life och Time Magazine som viktiga plattformar för att publicera seriösa fotoprojekt. Men det skulle ändras i och med att televisionen gjorde bildmagasinen mindre relevanta. Det blev samtidigt också allt billigare att resa, vilket gjorde att efterfrågan på bildreportage minskade.

De unga fotograferna bytte inriktning. Eftersom efterfrågan på kollektiva bildberättelser minskade fanns det skäl att bli mer privat och egensinnig. Fotografin gick allt mer från att försöka vara objektiv till att bli uttalat subjektiv.

Speglar och fönster

Men John Szarkowski nöjde sig inte med att göra en samlingsutställning som skulle visa upp den nya subjektiva inriktningen inom fotografin. Han ville också visa på att det finns olika sätt att vara subjektiv. Han skapade en dikotomi (ett motsatspar) som gick från "self expression" (självuttryck) till "method of exploration" (utforskning).

Det han tyckte sig se var att de 84 utvalda fotograferna var helt olika varandra när det gällde förhållningssättet till sina berättelser. De han kallade mirrors (speglar), använde fotografi för att visa sin inre värld. De som använde kameran för att utforska och se sin omvärld på nya sätt kallade han för windows (fönster).

”Windows-fotograferna” valde inte motiv för att de var ”klassiskt bra motiv”, utan för att de intresserade dem. Bland dem fanns många namn som vi idag betraktar som giganter i fotohistorien, som Lee Friedlander, Diane Arbus, Helen Levitt, Joel Meyerowitz och William Eggleston. Flest bilder på utställningen, 5 av totalt 127, hade gatufotografen Garry Winogrand som också var med i windows-sektionen.

Och om du blir nyfiken på att lära dig mer om mirrors och windows så finns faktiskt hela utställningskatalogen att hämta som PDF från MoMA.

Andra vattendelare

Funky Photographs / Photographs from the woods

If you look at modern photography, you will find, on the one hand the Weegees, the Diane Arbuses, the Robert Franks—funky photographs. And then you have the people who go out in the woods. Ansel Adams, Weston. It’s like black and white jazz.

William Klein

Image makers / Image takers

En ganska vanligt förekommande vattendelare som går ut på att vissa fotografer ”skapar bilder” medan andra ”tar bilder”. Image makers visualiserar med ganska hög detaljrikedom hur en bild ska se ut innan de trycker på avtryckaren. Man kan säga att bilden finns i fotografens fantasi innan den så att säga exporteras ut på papper. Exempel på sådana fotografer är Ansel Adams, Gregory Crewdson, Annie Leibowitz. Som exempel på hur en image maker tänker bjuder jag på det här citatet:

Previsualization is the first essential of dance photography. The ecstatic gesture happens swiftly and is gone. Unless the photographer previsions, in order to fuse dance action, light, and space expression simultaneously, there can be no significant dance picture.

Barbara Morgan

Image takers är de som arbetar intuitivt och reagerar på vad som är framför dem snarare än att försöka tänka på hur den färdiga bilden ska se ut på förhand. Ett klassiskt citat för det här sammanhanget:

I photograph to find out what something will look like photographed.

Garry Winogrand

Nu kan du gå vidare till veckans arbetspass.