* 4/6: Skaparens spår

Göran Segeholm
Göran Segeholm

Fjärde mejlet i kursen Läsa bild, prata bild

Hittills i kursen har vi pratat om olika faser i processen att skapa mening av fotografisk bild.

  1. Den oreflekterade tolkningen (syntes): Hur du uppfattar bilden innan du hunnit tänka medvetet på den. I många sammanhang, främst när det gäller påverkan genom bild, är det önskvärt för avsändaren att bildläsningen slutar här (att det blir den oreflekterade tolkningen att man skaffar vänner genom att dricka en särskild sorts läskedryck som stannar hos läsaren).
  2. Analys: Du tar dig an bildens innehåll bit för bit, och tänker på vad det är som gör att du tolkade bilden som du gjorde i steg 1. Bra verktyg för detta är denotation och konnotation. Tidigare har vi mest pratat om bildens innehåll när det gäller denotation och konnotation, men det kan också vara fruktbart att denotera vilka formgrepp som går att identifiera. Till exempel: Är bilden snabbt tagen eller har det tagit tid? En tanke som jag tycker ofta är fruktbar är ”hur länge såg det ut så här”?
  3. Den medvetna tolkningen (syntes). Nu väger du samman allt du noterat under analysen, och gör en ny tolkning. Du märker att vissa bilder har blivit bättre, andra sämre.
  4. Minnet. Bilden läggs nu till din bank av inre minnesbilder. Ju mer arbete du lagt ner på analys och tolkning, desto större chans att den lever länge.

Extra: Om autenticitet

Texterna nedan har tidigare publicerats i Bildspråkets veckomejl.

Autenticitet är upplevelsen av att yta och kärna är ett. Att något är vad det, direkt eller indirekt, utger sig för att vara. Besläktade ord är "äkta" och "tillförlitlig". Några motsatsord är "fiktiv", "uppdiktad", "tillgjord" och "falsk".

Autenticitetsbegreppet kan appliceras på mycket. Vi kan till exempel bedöma autenticiteten i ett konstverk, ett uttalande eller ett beteende. Frånvaron av autenticitet kan i vissa sammanhang vara direkt plågsam, som när någon säger "jag älskar dig" utan att mena det. När mottagaren inte känner att orden motsvarar ett inre känslotillstånd så förlorar de sitt värde. Andra gånger kan en uppenbar och medveten frånvaro av autenticitet upplevas som en kvalitet i sig. Då kallar vi det ibland kärleksfullt för "kitch".

I sin bok Alla är vi kritiker påpekar kritikern och författaren Thomas Anderberg att individer i sig kan upplevas som mer eller mindre autentiska. Han menar att en autentisk person har ...

[...] förmågan att leva efter beslut som bottnar i den egna personligheten. 'Autenticitet' bottnar i grekiskans 'authenteo', som betyder 'att ha kontroll över' (också i betydelsen 'att döda') och antyder att den autentiska personen är sin egen herre.

Med Anderbergs definition är alltså en autentisk person någon som inte lättvindigt anpassar sig efter andras gillanden och ogillanden, utan har förmåga att hålla fast vid sina övertygelser i såväl medgång som motgång.

Upplevelsen av autenticitet

För många väger autenticiteten tungt vid värderingen av till exempel ett konstverk, ett uttalande eller en handling. Men att objektivt försöka fastslå vad som är autentiskt och inte skulle vara ett hopplöst projekt. Autenticitet är sällan eller aldrig ett verifierbart faktum, utan en upplevelse. Det som uppfattas som autentiskt av en betraktare, kan upplevas som fejk av en annan.

Det går att lura till sig uppskattning för autenticitet genom att ljuga, och det är också möjligt att vara en högst autentisk fotograf utan att någonsin få uppskattning för det. I det senare fallet kan det handla om en motvilja eller oförmåga att på ett bra sätt kommunicera sina metoder, värderingar eller övertygelser.

Hur känner jag igen autenticitet?
  1. Kreatören är identifierbar. Du uppfattar att verkets kreatör är en specifik individ, eller möjligen en identifierbar grupp individer (som t ex Beatles). Det är ovanligt att människor uppfattar helt anonyma verk, eller verk som skapats av icke namngivna medarbetare på storföretag, som "autentiska" (vilket ger dessa företag anledning att lyfta fram enskilda individer som avgörande för den kreativa processen, se till exempel hur företaget Apple genom åren lyft fram visionären Steve Jobs och designern Jonathan Ive i sin marknadsföring).
  2. Kreatören har en kärna. Avsändaren — individen eller gruppen — kommunicerar direkt (genom t ex egen marknadsföring) eller indirekt (det kommer fram mellan raderna genom t ex recensioner eller intervjuer) att de styrs av en fast uppsättning egenskaper, övertygelser och värderingar som är avgörande för deras kreativa process.
  3. Du tror att kärnan är sann. Du tror att det som kommuniceras om dessa egenskaper, övertygelser och värderingar är sant, och inte bara något de säger för att det låter bra.

För att uppleva att ett verk har autenticitet måste du alltså känna till kreatörens identitet, och ha någon slags uppfattning om denna persons "kärna". Det är först när verket ställs i relation till avsändaren som autenticitet kan uppstå. Det är omöjligt att uppfatta ett verk som autentiskt om du inte vet vem som har gjort det. Det här besvarar också delvis frågan varför en okänd fotografs bilder inte värderas lika högt som en känd fotografs, även om bilderna skulle se exakt likadana ut. I det ena fallet tittar läsaren på en anonym bild, i det andra fallet handlar det om att följa ett helt konstnärsskap, med alla extra associationer som det för in i bildupplevelsen.

Autenticitet är en framgångsväg. Den publik som intresserar sig för det autentiska är en trogen publik, eftersom de är lika intresserade av kreatören som av det skapade.

Francesca Woodman; Untitled, Providence, Rhode Island, 1976

Francesca Woodman

Om autenticitet är förmågan att göra konst som speglar ett unikt inre förhållningssätt till världen så måste Francesca Woodman vara en av de mest autentiska fotokonstnärerna hittills. Många ser hennes verk som intimt sammanflätade med hennes livsöde, som fick ett abrupt slut 1981 då hon begick självmord. Hon var då 22 år, och hennes samlade verk bestod endast av 800 fotografier (varav ungefär en fjärdedel hittills visats för allmänheten). Vid tiden för sin död var Francesca Woodman inte känd, tvärtom anges ofta hennes frustration över att inte nå en större publik som en del av det ångesttillstånd som drev henne att begå självmordet. Hennes kändisskap tog sin början först 1986-88 med vandringsutställningen Francesca Woodman, photographic work och i samband med den en essä där konsthistorikern och kritikern Abigail Solomon-Godeau skriver om Woodmans bilder ur ett feministiskt perspektiv. År 2011, 30 år efter Woodmans död, väckte dokumentärfilmen The Woodmans nytt intresse för Francesca Woodmans bildvärld och levnadsöde.

Francesca Woodmans arbeten har betraktats både som ett uttryck för hennes strävan att gestalta en känsla av främlingsskap, och som ett försök att frigöra kvinnokroppen från den manliga blicken.

Sune Jonsson; Banvakten Filip Svart, ur Byn med det blå huset

Sune Jonsson

Bland svenska fotografer har dokumentärfotografen Sune Jonsson sedan länge en särställning som en av "de mest autentiska". Jonsson kombinerade sitt intresse för fotografi med sitt intresse för etnologi (studiet av människor som kulturvarelser i grupp), vilket först manifesterades i boken Byn med det blå huset 1959. Förutom en gedigen fotografisk dokumentation av den oansenliga byn Nyåker innehåller också boken många texter, bland annat fem korta noveller. Det är de texterna som, i kombination med hans varma bildspråk, fick en stor publik att uppfatta att hans kärlek till ämnet var djup och äkta. Boken börjar så här:

Den stora boken vet så litet om min by. Den är förbehållsam och talar endast om, att den ligger i Västerbottens kustland, att den har järnvägsstation och ett kapell och trehundrafyra människor. En liten notis och den lämnar min by och berättar med många ord om en som målade tavlor.
Den stora boken säger visserligen, att min by är granne med det stora havet, men den säger ingenting om en underlig längtan, som griper bymänniskan, då hon någon gång ser en havsfågel segla in över sjön, som då gör sig svart och ovänlig och säger åt fiskarna att gå på djupet. Det står heller ingenting om de stora skogarna, om att det är därifrån, som den västra vinden kommer och forellbäckarna och timmerlassen med ljud av hästar och medar och släpande kedjor.

Det som var nyskapande hos Sune Jonsson hade inte bara med hans bildspråk att göra, utan också hans förmåga att sätta in bilderna i ett större sammanhang. Sedermera fick Sune Jonsson en unik tjänst som fältetnolog och fotograf på Västerbottens museum. Jonssons uppriktiga och djupa intresse för svensk samtidshistoria har, såvitt jag vet, aldrig ifrågasatts.

Andra fotografer med hög autenticitet

Mod och risktagande är faktorer som ökar sannolikheten för att ett konstnärsskap ska uppfattas som autentiskt. Om någon avviker från den snitslade banan och bryter ny mark, så tolkas det ofta som att konstnären tycker sig ha någonting nytt och viktigt att säga, och är beredd att ta risker för att göra det. Det blir betydligt svårare för eventuella efterföljare att nå samma typ av erkännande.

Om vi skulle göra en lista över fotografer som associeras med kvaliteten autenticitet, så kommer den att innehålla många namn på personer som på sin tid uppfattades som banbrytande föregångare, som till exempel:

  • Robert Frank, som återuppfann sitt bildspråk för att kunna göra en helt egen och unik berättelse om 1950-talet USA i The Americans.
  • Diane Arbus, för hennes starka patos att normalisera marginaliserade grupper genom sin sakliga, ickevärderande estetik.
  • William Eggleston, vars egensinniga, färgrika, bildspråk överrumplade världen när utställningen William Eggleston's Guide öppnade på Museum of Modern Art i New York 1976.

Listan kan göras hur lång som helst.

Extraläsning: Några autenticitetskriser

  • Terje Hellesø torde vara det mest välkända svenska exemplet. Han förlorade sin autenticitet när han 2011 blev påkommen med avancerad bildmanipulation av sina naturbilder. Detta efter att han i många år hävdat att han "gör allt i kameran".
  • Robert Doisneau, fransk humanistisk gatufotograf, råkade ut för en autenticitetskris när det på 1990-talet visade sig att ett gatufotografi som sålts i stora upplagor som affisch var iscensatt, och inte ett "äkta" fångat ögonblick som många läsare förutsatte mot bakgrund av Doisneaus tidigare karriär.
  • Robert Capa, ungersk-amerikansk krigsfotograf, hamnade år 2009 i en postum autenticitetskris, långt efter hans död 1954. Den spanske professorn José Manuel Susperregui presenterade övertygande bevis för att en av Capas mest kända krigsbilder, Den fallande soldaten, inte alls var tagen vid fronten, utan femtio kilometer därifrån.
  • Björn Persson, svensk wildlifefotograf, fick 2019 sin trovärdighet ifrågasatt när det visade sig att han lämnat in en manipulerad bild som bidrag till en naturfototävling. Persson förklarade sig med att han såg sig som "konstfotograf", inte "dokumentärfotograf".