7: Är inte alla autentiska?

Andra delen i serien Autenticitet som kvalitet. Mimetiskt begär och epigoner. Dessutom: Bilddagbok 22 drar igång.

Göran Segeholm
Göran Segeholm
audio-thumbnail
Veckomejl 7
0:00
/533.616

Autenticitet är upplevelsen av att kärna och yta är ett. Att uppleva ett konstverk som autentiskt, är att se det som en manifestation av någonting som går djupare än konstverkets yttre form — en personlighet, en arbetsmetod, ett själsligt tillstånd, ett förhållningssätt till livet självt. Konstverket blir en facett som speglar ett mysterium, en gåta som endast visar sig genom det konstnärliga, kreativa uttrycket.

Men är inte allt autentiskt? Allt du gör kommer från dig, därmed speglar det väl vem du är? Tja, om du till exempel är en person vars konstnärliga uttryck endast är att kopiera andra, så kanske man kan hävda att det du gör visar att du är en person som kopierar, och därmed avslöjar något av din kärna. Men det resonemanget bygger på att du inte innehåller något mer än denna vilja att kopiera, och det är förhoppningsvis inte så troligt.

Minns du det här citatet från förra veckomejlet?

"För att bli en konstnär måste man vara autentisk. Konstnären lär sig att låta den omedvetna kreativa processen utvecklas utifrån sina egna förutsättningar inifrån, utan att låta den styras av antaganden hämtade från sociala förväntningar, förstärkta via intellektet. Men det omvända gäller också: att vara autentisk är att bli en konstnär. För bara den kreativa personen kan få tillgång till sitt inre liv och fånga dess djup och möjligheter."

Charles Guignon, ur On Being Authentic, London 2004

Enligt Guignon så förutsätter alltså autenticitet en vilja att lära känna sig själv, förstå vad som är särskiljande och karaktäristiskt för den egna personen. Men det är ingen självklarhet att ha en sådan strävan. Kanske rent av tvärtom.

Tygla ditt mimetiska begär

Ett av problemen med att hitta ett uttryck som bottnar i den egna personen är att vi alla tycks ha en medfödd reflex att — utan tanke eller analys — eftersträva det som andra eftersträvar. Antropologen René Girard kallar detta för "mimetiskt begär", och det uppstår delvis på grund av att människans begär tycks vara snudd på omöjligt att släcka.

När andra djur fått sina basbehov — mat, sömn, sex, närhet och trygghet — uppfyllda så släcks deras begär och aktiviteten övergår i vila eller lek. Den mätta, trygga, tillfredsställda människan däremot ser sig yrvaket omkring och undrar vart hon nu ska rikta sitt begär. Enligt Girard finner vi svaret genom att se vad andra begär. Om grannen begär en bergvärmepump, så kanske du också börjar eftertrakta en sådan. Om en känd skådespelare i en reklamfilm uppvisar ett begär efter en ännu mer felfri hy, så kanske du också kommer på idén att även du bör begära en sådan felfri hy. Om en instagrammare avslöjar ett begär att ta en selfie framför en svårtillgänglig och (ännu så länge) oförstörd fjällsjö med djupgrönt vatten, så kanske detta också blir ditt mål. Och fast ditt liv i stort sett är lyckat och tillfredsställande så sitter du ändå där med Google Maps och planerar din nästa fotoresa, drömmer om alla likes du kommer att få när du fotograferat dig själv framför den där fjällsjön.

Ingen kommer undan det mimetiska begäret. För min del var de första åren av min fotokarriär en enda lång katalog över manifestationer av mimetiska begär.

Först ville jag ha en kamera för att jag tyckte att människor med kameror såg intressanta ut. Jag valde kameramärke baserat på att en person jag idealiserade vid den tidpunkten använde just det märket. När jag med tiden insåg att jag också behövde någonting att fotografera med min snygga kamera, så jag började prenumerera på en fototidning för att få inspiration. Varje månad presenterades en ny fotograf, och i samma ögonblick som jag läste ett sånt där personporträtt började jag se mig själv i den aktuella fotografens position. Ena månaden ville jag börja fotografera storslagna landskap med storformatskamera i amerikanska nationalparker, nästa drömde jag om att hänga med utslagna på något café i en tysk industristad.

Jag var till hundra procent en epigon, en wannabe utan egen vilja och riktning. Svensk ordbok har detta att säga om epigoner:

epigon:[substantiv] helt osjälvständig efterbildare, särsk. om författare el. konstnär men även allmännare

Men personligen tycker jag att nedanstående är en ännu tydligare definition:

epigon: en person som är slav under sitt mimetiska begär

Det finns mycket att vinna på att vara en driven epigon. Du blir med tiden duktig på att bryta ner bildspråk i sina beståndsdelar och bygga upp dem igen, vilket ofta är mer kommersiellt gångbart än ett personligt bildspråk.

Det du inte kan uppnå som epigon är just autenticitet, för den kräver att du är inte nöjer dig med att tänka på vem du vill vara, utan också är nyfiken på vem du faktiskt är. Idén om autenticitet bygger på att vi alla är olika, att varje individ har en egen särart som bottnar i genetiskt arv, erfarenheter och värderingar.

Nästa vecka presenterar jag några exempel på både stark och bristande autenticitet.

Bilddagbok 22

Vecka 1: Etablering

På lördag är det 1 januari, och dags att ta den första bilden till din årslånga bilddagbok. Det är en viktig bild, eftersom den blir en startpunkt för ditt fortsatta berättande.

Som din dagbokscoach föreslår jag att du avstår från att ta denna första bild precis när klockan slagit tolv och nyårsafton övergått i nyårsdag. Det kan visserligen bli hur fint som helst, men mitt förslag är att den bild som representerar den första januari är en etableringsbild. Etableringsbild är ett begrepp som används bland annat inom reportagefotografin för att beskriva en bildtyp som skildrar var någonstans en berättelse utspelar sig. Just den här etableringsbilden skulle kunna handla om vad du ser när du slår upp ögonen för första gången under 2022, eller hur det ser ut där du brygger ditt morgonkaffe.

Du kan ha med människor i etableringsbilder, men då ska de inte dominera bilden, utan mer upplevas som en del av miljön. Men en bild som skildrar ditt vardagsrum med en gestalt (kanske du själv?) som sover under en filt i soffan fungerar fint.

Fortsätt etableringen hela veckan, skildra din livsmiljö, ditt habitat. Växla mellan närbilder (t ex innehållet i ditt badrumskåp eller skafferi) och översiktsbilder (t ex ditt kvarter sent på kvällen, och det enda fönster som det lyser ur är ditt). Om du har en lapp med dina nyårslöften på kylskåpsdörren så är det också en utmärkt detalj. Vilka böcker ligger framme på nattduksbordet? Ja, du förstår. Arbeta mjukt och var nyfiken på dig själv.

Om du får till en bra dagboksbild som du vill dela med andra prenumeranter av veckomejlet, svara på det här mejlet och bifoga bilden som en bilaga. Skriv ett par korta rader om hur du tänkt. Jag garanterar inte publicering.

Mer om Bilddagbok 22

Mål: En bild om dagen under hela 2022. Samla bilderna i en mapp på hårddisken eller skriv ut dem i bokform månadsvis eller årsvis. 

Syfte: Att utveckla din förmåga att tänka visuellt genom att reflektera över Bildspråkets coachningsråd (och eventuellt följa dem). 

Information till betalande medlemmar.

Dokumentet "Lathund för betalande medlemmar" är uppdaterat med mer information kring inlämning och feedbacktillfällen. Tack till er som mejlat och påpekat vad som saknats.

Veckomejl