Foto: Göran Segeholm, 2022. 

77: Varje bild är ett rorschachtest

När du läser en bild så läser du dig själv.

Göran Segeholm
Göran Segeholm

Det sägs ibland att ”varje bild är ett självporträtt”1. Jag håller inte med, särskilt inte när det gäller fotografiska bilder. Däremot anser jag att varje fotografi är ett rorschachtest, vilket kan förklara varför somliga ser sig själva i allt de gör.

Att läsa ett fotografi är minst lika avslöjande som att ligga på en divan och associera fritt till en av doktor Hermann Rorschachs abstrakta, symmetriska bläckplumpar. Många känner på sig det, och därför blir bildläsning lite läskigt. För när du tittar på en bild och berättar vad du ser, känner och tänker — då är det svårt att gömma sig. För vi ser med minnet, och vi ser med våra erfarenheter. Varje bildläsning blir en liten självbiografi.

Doktor Hermann Rorschach med en av sina bläckplumpsbilder från 1921. Ursprungligen var Rorschachs avsikt att utveckla en metod för att kartlägga konstnärliga anlag hos barn, men senare utvecklades testet till ett verktyg för personlighetsanalys. 

I min egenskap av fotolärare har jag lyssnat på hundratals, kanske tusentals, människor när de läst bilder. Några är, förståeligt nog, ganska försiktiga. De tycks söka en tolkning av bilden som många kan hålla med om, och söker gärna en tolkning som de tror stämmer överens med skaparens avsikt. Andra är tryckkokare, bilden blir en ventil genom vilken det strömmar stora ångmoln av associationer, gärna sådana som ställer allt på ända. Stryka medhårs eller mothårs? Redan där blir bilden en personlighetsindikator.

Det är ett uttryck för generositet att dela med sig av en bildläsning, och det är ett privilegium för den som lyssnar. Men vad ska man göra om det inte finns så många människor i ens närhet som är intresserade? Jo, då kan man ta del av bildläsningar i bokform, och en särskilt bra sådan bok är Geoff Dyers See/Saw (2021). Dyer går i närkamp med ett stort antal bilder, och ibland är hans läsningar sådana att de ändrar min syn på en bild för alltid.

Fred Herzog, Man With Bandage, 1968.

Som till exempel när han tar en närmare titt på Frank Herzogs fantastiska bild Man With Bandage. Jag har sett den förut, och aldrig tröttnat på att tänka på relationen mellan kvinnan med sina vita handskar och mannen med bandaget, cigaretten och såret på hakan.

Men när Dyer skriver ...

”... men vem kan säga att bandaget på handen inte är resultatet av en misslyckad korsfästelse framsprungen ur vardagens svårigheter ... ”

... så har han fått bilden att expandera ytterligare. Jesus. Vår dagliga korsfästelse. Men så står vi ändå där och kikar efter bussen som ska ta oss vidare till nästa station på livets bana.

fotnoter
  1. Mest citerad är nestorn Christer Strömholm, som vid ett föredrag på konstakademien 1983 lär ha sagt: ”När jag tänker efter, och tittar noga på mina bilder så är de alla, på sitt speciella sätt, ingenting annat än självporträtt, en del av mitt liv.”

The Male Gaze

Veckans bildradio

Veckans poddavsnitt, från augusti 2011, är jag lite extra nöjd med. Jag och Hannah Goldstein bråkar om begreppet The Male Gaze (den manliga blicken), och jag tror att vi båda kommer ur samtalet med en och annan ny tanke. Endast för betalande prenumeranter (men det är verkligen billigt, från 25 kronor i månaden. Vilket motsvarar drygt en halv havrelatte i Stockholms innerstad).

🎙️ 29: I Hannahs kök
Bildradion tar dig med till Hannah Goldsteins kök och ett samtal om manligt och kvinnligt. Hannah har curerat utställningen Planket och förklarar könsfördelningen bland fotograferna – 59 kvinnor och 1(!) man.

Månadens seminarium

14 maj kl 10.00.

Är du silver- eller guldmedlem? Boka in datumet för nästa seminarium i din kalender. Mer information om innehållet får du i nästa veckomejl som kommer på torsdag.

Veckomejl