»Rune somnade aldrig när det visades diabilder«, har ni hört ett vackrare sätt att beskriva en människas stora intresse för fotografi?

Det är Maud Hall som skrivit så om författaren, föreläsaren, läraren, fotografen Rune Jonsson. De lärde känna varandra när Maud arbetade på det legendariska galleriet Camera Obscura i Stockholm, där Jonsson hade en separatutställning 1982. På den tiden var Maud något av en snobb, skriver hon själv, en som bara ville se bilder av mästare som Richard Avedon, Irving Penn och Ansel Adams. Men Rune Jonssons entusiasm för all slags fotografi förändrade hennes inställning. För honom var inget fotografi för obetydligt för att inte betraktas. Han visade att alla bilder kan ses med olika ögon.

Rune Jonsson (1932–2010) var på sin tid en av fotosveriges mest kända författare, föreläsare och lärare. Han skrev böcker och artiklar om fotografisk bild och teknik. Hans kunskap var både djup och bred. Som fotograf var han däremot inte särskilt känd eller omtalad. Han lär ha vunnit en del priser och utmärkelser, men inget som satte några djupare spår i det allmänna fotomedvetandet. Så trots att jag, som många andra fotointresserade svenskar i min generation, kände väl till Rune Jonsson, så hade jag fram till i förrgår inte på rak arm kunnat visualisera ett enda fotografi som han tagit.

Men så häromdagen, i förrgår, ramlade jag över en bok gjord med det uttalade syftet att spegla Rune Jonssons eget fotograferande. En fin, trådbunden liten sak på kanske 60-70 sidor i format 22x22 centimeter. Titeln är kort och gott Rune Jonsson (1997). Den gjordes i samband med hans pensionering från Konstfack i Stockholm, där han undervisat blivande bildlärare i fotografi i nästan 30 år.

Mina förväntningar var höga. Bokens pärmar är av tjock kartong, och mitt på framsidan ett stort, runt hål. Genom hålet syns en svartvit bild av ett ulligt får framför en skylt med texten »Bingo every thursday«. Det är roligt och varmt. Runes material är indelat i sju olika kategorier, och till varje grupp har Rune själv skrivit en kortare text.

Det lustiga är att ingen av texterna handlar om hans bilder, allt han skriver om är andra fotografer, fotografiska idéer och detaljer ur fotohistorien. Ett avsnitt handlar om 1950-talets fotoformrörelse. Han beskriver ingående idéerna bakom rörelsen, och uttrycker sig ganska kritiskt om grundaren Otto Steinert. Men när det kommer till hans egna bidrag nöjer han sig med att konstatera att »en god vän rekommenderade mig att sända ner några svarta eller oskarpa bilder. Eventuellt både svarta och suddiga.«

Det är som om Rune Jonsson förstår allt, utom sig själv. Han har ett fantastiskt grepp om fotohistorien, och en omvittnad förmåga att kunna sätta in allt i ett större sammanhang. Men det är som om han tycker att hans egna bilder inte behöver någon kontext, inga förklaringar. Varje bild är en singelbild som står helt på egna ben.

Jonsson om Jonsson

En text i boken är skriven av svenska fotovärldens andra stora Jonsson, dokumentärfotografen Sune. Sune och Rune och betydde båda mycket för svensk fotografi, men på helt olika sätt. Sune blev Sveriges mest betydelsefulla och folkkära dokumentärfotograf, Rune som sagt en framstående och kunnig författare, föreläsare och lärare.

De hade många beröringspunkter, Sune och Rune. Födda 1930 respektive 1932, avlidna 2009 och 2010. De var humanister och fotograferade i svartvitt. De lärde känna varandra redan i tjugoårsåldern, under en period då båda var bosatta i Stockholm och medlemmar i Fotografiska föreningens juniorsektion. I sin text beskriver Sune Jonsson sektionen som »något av ett fotografiskt universitet eller seminarium, och Rune Jonsson dess professor«. Rune var den självklara medelpunkten. Genom hans presentationer lärde sig medlemmarna mycket om den nyaste fotografin från Europa och USA; Robert Frank, Henri Cartier-Bresson, Werner Bishof, Bill Brandt. Det var Rune som introducerade Sune till Erich Salomons smygtagna bilder från mellankrigstidens stora politiska händelser.

Sune å sin sida var drivande för att skapa en mer samhällsengagerad och dokumentär fotografi. Vid samma tid, mitten av 1950-talet, initierade han bildandet av gruppen 7 stockholmare som en reaktion mot den, i gruppens tycke, ytliga estetik som dominerade i fotoklubbarna. Sune Jonsson var gruppens främsta ideolog, och bara några år senare omsatte han sina idéer i praktiken och fick ett stort genombrott med boken Byn med det blå huset (1959).

Hursomhelst, i den här inledande texten som Sune Jonsson skrev, Jonsson om Jonsson, kallar han Runes bilder för »kleinkunst«. Småkonst. Och när jag läser det så känner jag samma värme som när Maud Hall målade bilden av en man som aldrig avfärdade en bild som ointressant. Han somnade aldrig under diabildsvisningar, han gjorde egen småkonst samtidigt som hans kunskap och engagemang i den den stora fotokonsten överträffade de flestas.

Får mig att tänka på ett tyskt talesätt som jag hörde på radion¹ precis häromdagen: »Wer das Kleine nicht ehrt, ist des Großen nicht wert«, som fritt översatt betyder »Den som inte uppskattar det lilla, förtjänar inte det stora«.

Nyfiken på vad Sune Jonsson menade med »kleinkunst«? Här kan du se vad Moderna Museet har av Rune Jonsson.

fotnot

1. Spanarna i i P1, 6 juni. Spanaren i fråga var Björn Edgren.

Håll småkonsten levande – paxa plats i en feedbackgrupp.

REKLAM FÖR BILDSPRÅKET FEEDBACK

Konstnärlig kreativitet kommer i så många former. Ibland är den storslagen och omvälvande. Det är resultatet av sådan kreativitet som visas på museer och gallerier och får folk att samtala.

Men det finns också en annan slags konstnärlig kreativitet. En enklare och mindre anspråksfull form som inte tar så mycket plats, men som förgyller vardagen för den som ägnar sig åt den, och ibland också för andra.

Det är den sortens kreativitet vi ägnar oss åt i Bildspråkets feedbackgrupper. Deltagarna gör någonting varje månad, och så tittar vi på det tillsammans när vi träffas digitalt via plattformen Zoom. Alla får följa med i flera andra människors kreativa processer, och dessutom se sina egna bilder genom andras ögon. Det är ett utmärkt sätt att hålla sin fotografiska kreativitet i form.

Just nu har feedbackgrupperna sommarledigt, nästa säsong startar i september, och då finns det fyra grupper med åtta platser i varje. I grupperna nedan finns fortfarande en eller två lediga platser (anledningen till att det bara är tre grupper nedan är att ingen ville sluta i en av grupperna, därför finns inga lediga platser där).

Om du är intresserad av att vara med till hösten, mejla mig på goran@bildspraket.se och paxa en plats. Skriv »paxa plats« i ämnesraden. Du förbinder dig inte till någonting, men när augusti kommer så får du en fråga om du fortfarande är intresserad.

Priset för att vara med i en feedbackgrupp är 4750:- inklusive moms för hela säsongen, nio träffar från september till maj.

Citatmaskinen

Vecka 17

»I've never known why there are so goddamned many pictures of people. People in general are not that attractive. You don't see many ugly dogs. Horses either.«

William Eggleston

Veckans citat är hämtat ur en intervju i Egglestons bok Horses and Dogs (1994), återgett av Rune Jonsson i boken Rune Jonsson.

Gör ett gräv i Lars Tunbjörks arkiv

Apropå kunskap och sammanhang, från och med idag går det att söka ett stipendium för att forska i fotografen Lars Tunbjörks (1956–2015) stora arkiv (30.000 digitala kontaktkartor, 7000 digitala bilder och över 1000 artiklar). Om du är forskare, journalist, fotograf, kurator, lärare eller på annat sätt har ett stort intresse av att skapa kunskap om fotografi så läs mer här.