Fotosidanåret med Göran Segeholm: 1/12

Bildupplevelsen som slutpunkten.

Det finns många skäl att fotografera. Till exempel:

• Det är ett sätt att dokumentera sådant som jag senare är intresserad av rent faktamässigt, som att öppna kylen och ta en bild med mobilen innan du går hemifrån — på vägen hem kan du se om du behöver köpa mjölk.
• Fotograferandet kan också vara ett sätt att utveckla ett tekniskt intresse.
• Det är något att göra, fotograferandet kan bli en anledning att komma ut och se nya saker, vara en upplevelse i sig.
• Det skapar bildupplevelser för dig själv och andra.

I min del av den här kursen vill jag uppehålla mig vid detta sista — bildupplevelsen. Och jag vill prata med dig som om detta är det enda skälet att fotografera, trots att jag vet att det inte är sant.

Så om vi tänker oss att bildupplevelsen är slutpunkten för ditt fotograferande, då blir det också sant att en bild som inte upplevs av någon är en förlorad bild. Det finns massor av förlorade bilder — minst 99 procent av alla bilder jag tar blir aldrig till några bildupplevelser. De är försök, plötsliga infall, varianter som samlas på vägen mot en bättre bild (häromdagen gjorde jag 159 exponeringar för att åstadkomma en enda bild).

Vems upplevelse?

Nästa fråga: Vem ska uppleva den här bilden egentligen? Som jag ser det kan du ha tre olika ”facit” som bestämmer om bildupplevelsen är tillfredsställande eller inte.

• En publik. Följarna på ditt instagram, vännerna i fotoklubben, besökarna på din utställning. Du känner att du lyckats när de känner att du lyckats. Ju mer beröm och uppskattning du får, desto bättre tycker du att det går.
• En beställare. Du gör bilden på uppdrag av någon annan, som också blir den som presenterar bilden för världen. Ett brudpar, ett företag, ett hembygdsmuseum. Du känner att du lyckats när uppdragsgivaren tycker att du lyckats.
• Du själv. Du kan också ha dig själv som ”beställare”. Du gör bilder med dig själv som slutkonsument. Du känner att du lyckats när bilden ger dig en rik upplevelse, sedan spelar det ingen roll vad andra säger eller tänker. Detta hindrar inte att du också kan visa bilden för en publik, eller sälja den till en bildköpare. Men vid skapandet av bilden var det du, och ingen annan, som var facit för när bildupplevelsen blev bra.

En beställare måste ha bra smak.

Efter fyrtio år som fotograf, skribent och kommunikatör så vet jag hur mycket en bra beställare betyder. Det är fantastiskt kul att arbeta med någon som har intressanta idéer, som har tittat på mycket fotografi och har egna tankar om vad som är kvalitet. Om du ska använda dig själv som beställare, så är det viktigt att du utvecklar den smaken.

Nu är du inte en hantverkare som kan överlåta valet av kakel till kunden. Du har ingen publik eller uppdragsgivare som styr dig. Det betyder att du måste bli en bra bildkonsument. En bildkonsument med god smak.

Din smak utvecklar du genom att smaka — konsumera mycket bild och sätta ord på vad du upplever. På så sätt utvecklar du din uppfattning om bildupplevelser.

Titta inte på bild med fotografens ögon, utan med läsarens.

Det här innebär att du måste acceptera att du är två olika personer i ditt bildskapande. Du är skaparen, men du är också läsaren.

Som bildskapare finns det en risk att du ser fotografier med hantverkarens ögon: Vilken brännvidd har använts? Är den komponerad enligt tredjedelsregeln? Har dom använt en softbox för att åstadkomma det där ljuset?

Det är bra tankar för att komma vidare med dina fotografiska metoder, men det är dåliga tankar för att komma åt själva bildupplevelsen. I allra värsta fall ägnar du dig åt att leta fel, vilket är direkt destruktivt för din bildupplevelse (som att gå på restaurang med en person som ständigt söker anledningar att få klaga på maten, servicen och lokalen) En bra bildupplevelse är en helhetsupplevelse, och för att uppnå den måste du ta paus från analyserandet av detaljerna.

Bort från ”bra” och ”dåligt”.

Ett bra sätt att växa som läsare är att inte intressera sig för ”bra” eller ”dåligt”, för det är bara kortast tänkbara sammanfattningar av läsprocesser som är mycket djupare och intressantare. Istället ska vi byta ut det mot ”grad av engagemang”. Tanken bakom det är att vi vill göra bilder som är just engagerande, minnesvärda bilder som det är lätt att stanna kvar i och titta länge på.

Engagemang sker från två håll.

En engagerande bildupplevelse är en relation mellan bilden och läsaren. Bilden måste erbjuda ett innehåll och en form som gör att läsaren känner lust att fördjupa sig i bilden och skapa mening av innehållet. Läsaren å andra sidan måste vara beredd att låta sig bli engagerad. Engagemang kräver trots allt energi.

Två stora hinder för läsaren är:

1. Bilden upplevs som så enkel, att det helt enkelt inte är värt besväret. Som att försöka engagera sig i ett teveprogram som bara känns korkat och förutsägbart. Denna känsla av ”för enkelt” uppstår ofta inför stimuli (bilder, teveserier, musik) som du exponerats för ofta. Du ”kan det” redan.
2. Bilden upplevs som så krånglig, att du som läsare känner att du inte kan skapa mening av materialet hur mycket du än skulle försöka. Kanske känns bilden ”sökt” eller ”tillgjord”.

71: ”Va?” och ”Gäsp.” är ointressets två vanligaste smaker.

Det ointressanta är inte så ointressant som man tror.

BildspråketGöran Segeholm

Alltså: Skaparens jobb är att göra bilder som är engagerande. En aspekt av det är att göra bilder som läsaren varken upplever som för enkla eller för svåra. De ska erbjuda en viss utmaning, men inte en för svår utmaning. Läsarens jobb är att göra sitt bästa för att engagera sig, att se bilden ur många olika vinklar och försöka hitta ett sätt att se den som gör den mer intressant.

Olika smaker av engagemang: Känslor, tankar och estetik.

Det finns många olika saker som kan engagera oss i bilder. Tre ”grundsmaker” är att en bild får dig att känna, att tänka eller att känna ”ett ointresserat välbehag” som Immanuel Kant beskrev upplevelsen av skönhet i sin skrift Kritik av omdömeskraften från 1790.

De flesta bilder är en blandning av dessa grundsmaker. Tänk på dom som grundfärgerna i det additiva färgsystemet — rött grönt och blått. I sin renaste form kan de väl vara helt okej, men mer intressanta färger uppstår när grundfärgerna blandas i olika proportioner.

När det gäller färg så är den mätbar med en spektrofotometer. Din reaktion på en bild är inte objektivt mätbar på samma sätt, så här måste du använda din intuition och din fantasi en smula. Mina egna exempel var de här:

Två bilder som väcker en tydlig känsla

De här två bilderna har det gemensamt att de tar sig direkt in i mitt känsloliv. De får mig inte att tänka så mycket, men de får mig att känna. Porträttet av David Bailey ger mig en känsla av en slags hårdnande livserfarenhet. Vivian Maiers bild får mig att minnas hur det var att vara så liten att jag var helt beroende av mina föräldrar.

Två bilder som väcker tankar

De här båda bilderna engagerar mig, men jag närmar mig dem inte i första hand med känslan, utan med tanken. Thomas Demands bild sätter fart på min tankeverksamhet när jag försöker förstå vad det är jag ser egentligen, William Anders ikoniska fotografi från månen väcker en lång rad tankar om människans plats i universum, om hur vi tar hand om vår planet och mycket annat.

Två bilder som ger estetisk tillfredsställelse

Till sist två bilder som skänker mig en slags ögats glädje. Glädje är förvisso också en känsla, men det här gäller det ”ointresserade välbehag” som Immanuel Kant skrev om. Bilderna engagerar mig inte för vad de får mig att känna, utan för att det är lustfyllt och tillfredsställande att undersöka dem rent estetiskt. När jag betraktar dem så försöker jag inte formulera vad de har för ”budskap”, utan jag betraktar dem bara för att det är en njutning för ögat.

Glöm inte de mystiska bilderna

Ibland kan det hända att man engagerar sig i en bild utan att riktigt lyckas formulera varför. Det är ofta de bilderna vi minns bäst. Det är som om bildspråket lyckats förmedla någonting som inte går att översätta till ord.

Det är helt som det ska. Bildspråk och talspråk/skriftspråk är helt olika saker (och talspråk och skriftspråk är också helt olika, där det ena har tillgång till tonfall som kan moderera och göra innehållet rikare).

Den här gången vill jag be dig att skicka in tre bilder som du själv tagit, där du tycker att du bäst kommer åt de ”rena” smakerna av känsla, tanke respektive estetik.

Du ska alltså inte skicka in dina bästa bilder, absolut inte. Du ska skicka in bilder som så tydligt som möjligt lyfter fram i första hand en av dessa upplevelser.

Syftet med uppgiften är följande:

• Du får en anledning att tänka på hur engagerande bilder ser ut för dig.
• När vi ses nästa gång och du får se vad alla andra valt ut, så kommer det att kännas roligt och överväldigande. Du väljer alltså inte bara ut bilder för din egen skull, utan för allas skull.

Försök att strunta i om bilderna är ”bra” eller ”dåliga” ur ett hantverksperspektiv. Låt din inre läsare välja, inte din inre fotograf.

Döp filerna till känsla.jpg, tanke.jpg respektive estetik.jpg.

Här lämnar du in dina bidrag, senast söndagen den 14 maj (inlämningen stänger på måndagen klockan 9, men det är lättare att tänka att du ska ha lämnat in under söndagen).

Nästa zoomträff tisdag 16 maj kl 19.

Här är länken till träffen.