Jag, i de sista skälvande minutrarna av mitt självpåtagna dagboksfotouppdrag. Foto: Matt Green, december 2025.

Ett tema är bara ett frö

190. Om att fotografera varje vecka.

Göran Segeholm
Göran Segeholm

Centrala Stockholm, tidig vardagsmorgon. I Grytgjutargången mellan Slöjdgatan och gågatan som leder till Hötorget står en man och tittar tålmodigt genom sin kamerasökare mot en glasad entré. Han står där i gott och väl tio minuter medan folk skyndar förbi på väg till sina arbetsplatser. Förmodligen framstår han som en smula märklig.

Mannen är jag, och jag försöker fotografera reflektioner i glaset. Ett upplyst fönster på andra sidan gången skickar saul leiterska färger (ingen jämförelse i övrigt, han var fantastisk) mot glasentrén, och allt jag behöver nu är någon form av skuggestalt som ger scenen mer liv. Men människorna som går förbi går på fel ställen och rör sig på fel sätt. Så jag blir stående.

Till slut kommer skuggreflexen som jag väntat på.
Förra året

Förra året fotograferade jag varje dag. Varje dag la jag in nya bilder i mitt bokprojekt. Det var roligt, men också jobbigt. Särskilt framåt hösten. Vissa dagar fotograferade jag bara en vägg, för jag hade gjort den överenskommelsen med mig själv. Det räcker med en vägg om inte lusten räcker till för mer.

För en vecka sedan började jag förbereda mig för att skicka boken, över 400 sidor, till tryck1. Men tanken gjorde mig inte glad, det var för mycket i den som påminde mig om hur tungt det kan vara att fotografera när man inte har någonting att säga. Så jag struntade i det. Nu gör jag om hela årsboken utan krav på att det ska finnas en bild för varje dag. Det blir 15-20 bilder per månad istället. Och nu är jag glad igen, för nu gör jag en bok som kommer att påminna mig om hur fotografering känns när det känns som bäst, inte när det känns tungt.

Dagligen blir veckovis

I år tar jag ledigt från idén att fotografera dagligen. Istället blir det varje vecka. Jag och tre amerikanska vänner har kommit överens om att turas om att ge varandra ett nytt tema varje vecka. Söndagar är uppladdningsdagar, sju bilder per person. Sedan ger vi varandra bildkritik. Man måste välja ut både starkast och svagast.

Det var länge sedan jag fick fotoläxor, och än så länge tycker jag att det är förfärligt roligt. Som att vara med i en feedbackgrupp i Bildspråket ungefär, fast fyra gånger så intensivt. Våra teman hittills har varit Nature in an Urban Setting, Repetition, Scale och nu håller vi på med Reflections.

fotnot
  1. Blurb.com för er som undrar var jag helst printar böcker.

Bilden är ett resultat av att jag tänkte på temat »Nature in an Urban Setting«, men nu när bilden är klar behöver den inte sitt tema längre. Faktum är att den är bättre utan temat, och det är som det ska. G.S. 2026.

Teman är frön

Så vad får jag ut av det? Det första är att jag får en verkstad där jag kan testa olika idéer. Sju bilder i veckan är så pass mycket att jag kan kosta på mig att ta med några som är riktigt svaga i förhållande till temat. Jag har råd att bjuda på kompletta misslyckanden.

Det andra är att jag får intressantare bilder när jag temafotograferar än när jag för dagbok. Dagboksfotografering börjar nästan alltid med att jag får syn på någonting som jag försöker förvalta och göra en bra bild av. När jag temafotograferar så söker jag upp miljöer och situationer som jag aldrig skulle ha sökt upp annars. Både kroppen och tankevärlden rör sig i nya banor.

Bilderna som jag tycker blir lyckade, är lyckade oavsett temat. Jag ser våra teman som en start, ett sätt att komma igång. Somliga ser teman som titlar, och det kan man göra. Bilden ska bli extra bra om den heter samma som temat. Men när jag tänker för mycket på det sättet så fotograferar jag sämre. Mitt förhållande till teman blir allt lösare för varje år som går.


Men så skriv då!

Varför skriver jag nyhetsbrev så sällan nuförtiden? undrar en vän. Vet jag inte att man måste skriva ofta för att behålla sina läsare?

Jag tänker att så hårt sitter alltså våra samtida idéer om content och algoritmer. Mata monstret, annars kommer algoritmerna och gör dig osynlig. Big Tech har verkligen lyckats få oss dit de vill ha oss.

Jag svarar att om någon slutar prenumerera på mina mejlutskick för att de kommer för sällan, så är det nog lite unikt. Mina mejl står fria från algoritmerna, och varje gång jag tänker på det så blir jag lite glad.

Så jag skriver när jag har något att säga.


Framtidens seminarier

Tack alla som skrivit till mig med idéer om framtida seminarier. Jag läser varenda rad, och tänker framåt.

Nästa seminarium är den 15 februari, och inom en vecka kommer jag att meddela temat. Under tiden finns inspelningen från det senaste seminariet att se på länken nedan för alla inloggade silver- och guldmedlemmar.

Beskär!
Seminarium 49 • Genomfördes 18 januari 2026
Veckomejl