Varje kväll jobbar jag med min bok, lägger till ett dagsfärskt fotografi, ibland två. Handskriver dagens datum på varje bild med hjälp av en ritplatta. Efter ett drygt halvår är jag uppe i 218 bilder. Jag har slutat kalla boken för bilddagbok, det är för dokumentärt och formellt. Allt är en berättelse är den nya arbetstiteln.

Första tiden, januari, februari och nästan hela mars, var det lätt. Ofta önskade jag att det fanns plats för ännu fler bilder. Hade alltid ett överskott på idéer som jag tog med mig in i nästa dag. Framåt slutet av mars hamnade jag ändå i en svacka. Tänkte att jag förbrukat alla motiv i min omgivning, att jag befann mig på en äng där alla blommor redan var plockade. Så jag började skapa motiv. När jag råkade spilla ut solrosfrön över skärbrädan blev det en anledning att skriva någonting med fröna. Började arbeta med negativa och spegelvända bilder. Gjorde saker bara för att jag aldrig gjort dem förut. Det räckte för att glädjen skulle komma tillbaka.

I april och maj jobbade jag några veckor på annan ort och tvingades bo på hotell. Tvärtemot vad man skulle kunna tro gjorde det fotograferandet svårare, inte lättare. Jag blev handlingsförlamad och fick anstränga mig hårt för att få till mina dagliga bilder. Kanske hade jag ingenting att säga om dessa främmande orter, kanske var jag för fokuserad på mitt arbete. Den nya svackan höll fortfarande i sig när jag kommit hem. Vägen ut blev att varannan dag fotografera min vänsterhand i svartvitt. Jag kunde flytta fokus från att hitta motiv till att förhålla mig till ett motiv som var förutbestämt. Efter tolv svartvita vänsterhänder hade jag hittat min lust igen, och jag kunde återgå till att fotografera annat.

Nu, i början av juli, är arbetet lätt igen. Jag växlar mellan två olika kameror som följer mig vart jag går. Det är lika självklart att hänga väskan med kameran över axeln som att dra på mig en t-shirt. Min relation till mina kameror är bättre än på länge; jag tänker aldrig på dem. Men ibland när jag plötsligt får syn på dem så ser jag dem med värme. De är inte vilka kameror som helst, de är mina kameror och de hör hemma i min vardag.

I min bok finns redan långt fler bilder än jag kan hålla i minnet. Varje gång jag bläddrar igenom den ser jag bilder som överraskar mig. Vissa är bättre än jag mindes dem, andra sämre. Det spelar ingen roll, idén att fotografera varje dag handlar inte om bilder. Det handlar om att hålla en sångröst vid liv genom att sjunga, om att ha en daglig ritual som gör vardagen rikare och mer spännande. Vid årets slut blir det en fysisk bok, 440 sidor tjock eftersom det är den övre gränsen för vad bokfirman¹ kan leverera. Någon gång i januari nästa år kommer jag att ställa in den i bokhyllan bredvid mina andra bilddagböcker, och fem eller tio år senare så kommer jag råka ramla över den i jakten på någon annan bok. Jag kommer att bli sittande där en lång stund med boken och tänka på en annan tid och på vem jag var då.

fotnot

1. blurb.com för den som undrar.

Unna dig en lyxkurs:
Mitt fotografiska liv på Fotografiska

REKLAM Av alla specialintressen en människa kan ha – knyppling, musik, litteratur – så är fotografering ett av de mest mångsidiga.

• Det är inte bara en teknik för att framställa bilder, det är också ett eget språk.
• Fotografi handlar aldrig bara om det bilderna visar, utan också om den som tagit dem.
• I stort sett alla andra intressen – matlagning, segling, hundpromenader – kan kombineras med, och berikas av, fotografi.
• Spåren av ett liv som involverar fotografi, själva bilderna, är till glädje generationer framåt.

Tillsammans med Fotografiska i Stockholm har jag utvecklat en nästan årslång kurs som syftar till att fördjupa ditt förhållande till din egen fotografi. Vi träffas på Fotografiska tolv lördagar från 10 till 16, lunch och fika ingår. Det spelar ingen roll om du är professionell fotograf eller total amatör – den här kursen är upplagd så att du kan fortsätta utvecklas oavsett varifrån du börjar.

Kursstart 23 augusti. Läs mer på Fotografiskas hemsida. Det finns fortfarande några platser kvar.

"Jag var där för att stjäla bilder av dem medan de dog"

Kommer ni ihåg krigsfotografen Don McCullin? Han var en av många ambitiösa bildjournalister som under andra halvan av 1900-talet reste mellan oroshärdar världen över, gärna så nära själva striderna som möjligt. Jag har sett bilder av McCullin från Vietnam, Biafra, Kambodja, Congo, Falklandsöarna, Irak. 1972 fängslades han i Uganda och var nära att avrättas som spion. Så sent som 2012, vid 77 års ålder, bevakade han strider i Aleppo i Syrien och upplevde enligt egen utsago »en sista gång det där fantastiska utdragna adrenalinruset ... jag kände mig väldigt mycket mer levande än jag brukar«.

I oktober fyller Don McCullin nittio, men han är fortfarande aktiv. I förra veckan till exempel deltog han i ett scensamtal på La Gacilly Photo Festival. Hans samtalspartner var Vincent Jolly, reporter från Le Figaro. Jag vill återge en del av samtalet som jag tyckte var särskilt intressant, på samma sätt som det alltid blir intressant när människor försöker se sig själva ur andra perspektiv än det mest självförhärligande. (källa: Blind Magazine).

Vincent Jolly: Under din karriär har du ofta sagt att du är beroende av konflikter (addicted to conflict). Är du fortfarande det?

Don McCullin: Inte längre. När jag ser tillbaka på mitt liv är det genant att jag åkte till alla de där platserna. Jag var ung och ambitiös. Jag ville skapa mig ett namn inom fotografi, sätta mitt namn under mina fotografier, och det skulle öppna dörrarna till framtida uppdrag. Jag insåg hur klumpig och dåraktig jag var, och jag kände skuld. Till exempel, jag besökte läger i vietnamkriget 1967, -68, -69 och -70, och såg hundratals döende barn betrakta mig som om jag var en del av någon typ av räddningsaktion som skulle hjälpa dem. Men det var jag inte. Jag var där för att stjäla bilder av dem medan de dog. Så jag har inte haft en särskilt bekväm resa genom livet, och jag förtjänar att må som jag gör idag. Jag måste betala för misstagen jag gjort i mitt liv. Att vara fotograf innebär inte att du har rätten till ett framgångsrikt liv, och att massor av människor ska säga fina saker om dig. När de gör det, känner jag mig otroligt obekväm.

Om du vill läsa mer om Don McCullin så kan jag rekommendera hans självbiografi Unreasonable Behavior (1990). 2015 kom en uppdaterad version där bland annat det sista kapitlet är helt omskrivet.

Seminarium: Kära främling

Bara en påminnelse: Nästa söndag (13 juli) håller Bildspråket seminiarium på temat att fotografera främlingar. Öppet för alla silver- och guldmedlemmar.

XLIII: Kära främling ...

Söndag 13 juli 2025 klockan 10

BildspråketGöran Segeholm

Citatmaskinen

Vecka 20

»Om du gör bra bilder så är det konst, oavsett vad. Gallerierna manipulerar saker för marknadens skull. Att bestämma sig för att bli en konstnär är fel sätt att tänka för en fotograf. Bilderna ska vara bra, det är det enda som är viktigt. Om folk vill ha dem, och hänga dem på sina väggar, så det också bra.«

Mary Ellen Mark

Citatet hämtat ur Photo Wisdom av Lewis Blackwell, Chronicle Books, 2009.