Om du vill prata mer om bilder, prata mindre om bilder

Fotoklubben

En deltagare i en kurs jag leder berättar att han är med i en fotoklubb där många vill prata om bild, men de tycker att det är svårt. Det blir att någon får ur sig något om ljuset, någon annan säger något om kompositionen. Sedan blir det tyst ända tills någon undrar om bilden var tagen analogt eller digitalt, och då kan alla gemensamt segla in i teknikens trygga, svartvita hamn där det finns både rätt och fel. Har jag några tips om hur samtalen kan bli bättre? (Ja, det har jag. Vi kommer dit.)

Bokklubben

I går kväll var jag på bokklubb. Just den här består av några personer som arbetar tillsammans i ett annat sammanhang, och nu har vi börjat träffas då och då för att prata om böcker som vi alla läst.

I bokklubben är det lätt att prata. Vi sätter ord på våra läsupplevelser. Vi pratar om persongalleriet, vilka val karaktärerna gjorde och varför. Bit för bit glider samtalet från själva boken och in på annat. »Vem kan ni känna igen er i«, frågar kvällens värd. »Den självuppoffrande storasystern«, svarar någon. »För jag är själv storasyster«. Och plötsligt talar vi inte längre om böcker, utan om våra erfarenheter av att växa upp med syskon.

Jag lyssnar medan jag fyller på mitt vinglas från baginboxen och tänker att om vi inte träffats för att prata om den här romanen, så skulle vi aldrig pratat om syskonskap. Min bestående erfarenhet av bokklubbar är att de bästa samtalen uppstår när vi lämnat själva boken bakom oss.

Tipsen

Så till min vän från fotoklubben vill jag säga detta: om ni vill ha bättre samtal om bilder, prata mindre om bilder. Lär av bokklubbarna: det går bra att börja i bilderna, men sträva inte emot när associationerna tar er bort från den. Jag tror att en av utmaningarna för samtalet i fotoklubben är att bildernas upphovspersoner i regel är närvarande. Kan man verkligen börja prata om annat? Är inte det oartigt när de sitter och väntar på feedback om sin bild? Kanske känner sig folk manade att ge ett betyg, ett slutligt omdöme. Starka punkter, svaga punkter. Väl avvägda ord, man vill vara sann utan att såra.

En lek som ni skulle kunna pröva i fotoklubben är synteser. Det går ut på att sammanfatta bildens budskap i en enda mening, utan att nämna någonting om själva bilden. Det går att göra med alla bilder, även de mest kommersiella. Synteserna kan vara poetiska, roliga, sarkastiska, politiska. De kan bygga på känsligt inkännande eller medvetna missförstånd.

Ta bilden ovan som exempel. En ung kvinna äter en fantasilös sallad (grönsallad, skivad gurka och tomatklyftor, kom igen!) och ser nöjd ut. Hon är färgsynkroniserad med sin omgivning (rött linne mot grönturkos vägg, hy, hår och hylla går i samma varma färgskala). I bakgrunden råder ordning. Var sak på sin plats. Den horisontella linjen i bakgrunden skapar ett lugn (men kan också ses som att kravet på ordning är ett ok på hennes axlar, som en kursdeltagare påpekade när vi använde bilden i en syntesövning häromsistens). Vad vill bilden säga? Min bästa syntes är att en smal kvinna är en lycklig kvinna. Bilden som en sorglig instruktion. Jag hade velat haft med något om kontroll i min syntes, men det blev för klumpigt. En bra syntes är snärtig.

Vi tar en till från samma övning, Timon Bensons bild About to Leave från 2023. Genom ett fönster betraktar vi en man i ett hem. Klädd i kostym står han mitt i vardagsrummet. Han ser tankfull ut. Det finns en juxtaposition i bilden, kostymen i relation till hemmiljön. Människor som är hemma brukar klä sig mer bekvämt. Mannen är hemma rent kroppsligt, men mentalt tycks han befinna sig någon annanstans. Det faktum att vi ser honom utifrån (som voyeurer nästan) gör att jag tänker att även han ser sig själv genom andras ögon. Får en känsla av att han står inför någonting som måste göras. Kanske måste han flytta av plikt. Kanske kom han precis hit. Min bästa syntes är en variant av den uråldriga visdomen att ingenting är beständigt: Detta skall också passera (medger motvilligt att det låter bättre på engelska: This too, shall pass). Jag tänker att den syntesen skulle ge mannen tröst.

När man skapar synteser handlar det aldrig om huruvida en bild är bra eller dålig. Det handlar inte så värst mycket om bilder överhuvudtaget, utan om andra aspekter av livet. Precis som bra skönlitteratur och bra film aldrig handlar skönlitteratur eller film, så handlar inte den bästa fotografin om bilder. När man gör synteser är det inte fotografen som tar en risk, utan uttolkaren. Därför tror jag att det är en synnerligen bra övning för en fotoklubb. Kanske borde man börja med bilder från utomstående fotografer.

Slutligen: När en bilds upphovsperson är närvarande så tänk på att behandla bilder som du behandlar människor. Om någon ber dig att säga något om hur du uppfattar Agneta, visst skulle du aldrig få för dig att lista fördelar och nackdelar och sedan sammanfatta med att Agneta är en ganska ointressant person eller Agneta kunde gott ha varit lite skarpare. Ställ dig istället frågan vad de handlar om i grund och botten och säg någonting intressant om det.

Bilder som får folk att prata

Apropå att prata om bilder så handlar nästa seminarium här på Bildspråket om bilder som inte bara är lätta att prata om, utan näst intill omöjliga att inte prata om. Jag kommer att visa några exempel ur fotohistorien, och vi ska också bedöma vilka bilder som är bra på att få igång samtal.

Skicka in bidrag

Skicka gärna in bilder som du vill diskutera ur perspektivet är detta svårt att inte prata om. Det behöver inte vara dina egna.

Läs mer på länken nedan. Precis som alla andra seminarier är även detta öppet för alla silver- och guldmedlemmar på Bildspråket.

Conversation piece

Seminarium 48 • Genomförs 14 december 2025 klockan 10.00

BildspråketGöran Segeholm