Tröskeln är inte lägre, bara annorlunda

Jag är i Kalifornien för att hälsa på R, som är en av mina närmaste vänner trots att vi bor på varsin sida av Atlanten. Under de snart trettio år vi känt varandra har vi hunnit att göra mycket tillsammans, ibland bara vi, ibland med våra familjer. Vi har bilat till San Francisco, Berlin, Uppsala och Salt Lake City. Vi har sett det bästa och det värsta av varandra, och vi har gemensamt firat snart sagt alla högtider som finns – jul, nyår, påsk, midsommar. Han är en del av mina barns uppväxt, och jag en del av hans barns uppväxt.

Jag har säkert över tiotusen bilder från våra äventyr, vilket är mycket med tanke på hur hårt jag sållar. Ibland skriver jag ut några till honom och hans familj, för själv tar han inga. Under alla dessa år har jag aldrig sett honom använda en kamera förutom någon enstaka gång då han sträckt sig efter min och klickat av en bild utan att titta, just for fun.

Så jag blev ganska förvånad när R bad att få låna en kamera. Han dansar balett, 14 föreställningar av Nötknäpparen i år trots att han närmar sig de 60. Här i Kalifornien är just den baletten, Nötknäpparen, en obegripligt stor sak, en självklar del av julfirandet. Dansarna är lokala förmågor. Männen uppmuntras att fortsätta år efter år eftersom det råder en brist på yngre manliga balettdansare. Det krävs också en hel del styrka för att göra alla lyft.

Nåväl, den här dagen var det julafton och dags för säsongens sista föreställning. För en gångs skulle skulle R inte göra någon av rollerna. Kunde han låna en kamera för att ta lite bilder backstage som minnen? Jag satte den mest lättanvända av mina kompakter på full auto och gav den till honom med instruktionen att inte ändra på någonting.

När R kom hem igen gick vi igenom hans knappt 300 bilder. Den första visade ett tomt omklädningsrum. Över stolarna hängde de ponchos som dansarna använder för att behålla värmen mellan uppvärmning och uppvisning. På sminkbordet stod karaktären Råttkungens huvud. Bilden både förvånade och gladde mig. De flesta som börjar fotografera startar med människor eller enstaka objekt, inte med hela miljöer.

Nästa överraskning var att R nästan inte tagit några uppställda bilder av leende människor som poserande möter kamerans blick. Han har fokuserat på ögonblicken då han själv inte är i fokus. Reflexen att vara en fluga på väggen tycks komma naturligt. Det var som om han inte ägnade någon större uppmärksamhet åt att fotografera, men desto mer åt att se.

Flera bilder var från uppvärmningen. Eftersom han själv är en dansare är hans timing perfekt. I varje moment vet R vad som ska hända härnäst. Bortsett från beskärningen är flera av hans bilder alldeles utmärkta, och jag skulle aldrig ha kunnat gissa att de var tagna av en person som inte själv äger en kamera och inte har minsta aning om slutartider, bländare och fokusmetoder.

Vi blev sittande en bra stund med bilderna. Vad handlar de om? Hur kan vi redigera dem för att göra det tydligare vad R såg, och vad han vill att andra ska se? Vi arbetade med beskärning, ljus, färg och kontrast.

Efter någon timme hade vi fått ihop en spretig liten bildsamling. Somligt i klassiskt svartvitt, annat i reportagestil, ytterligare andra är dokumentära eller beskurna så att de ser ut som scener ur en film.

När jag tittar tillbaka på dem nu, en vecka senare, så tänker jag på mina egna första bilder, hur mycket osäkrare än R jag var. Visserligen var jag mycket yngre, och jag fotograferade inte i sammanhang som jag var en del av på det sätt som R är en del av balettsällskapet han dansat med i årtionden. Men ändå.

En ny sorts nybörjare

Påföljande dag köpte R en kamera, en likadan som den han lånat. Varje dag sedan dess har vi båda fotograferat. Då och då jämför vi våra motiv och idéer. R har börjat nosa på begrepp som slutartider, skärpedjup, iso, bländare och fokuseringsmetoder, men det är mest full automatik som gäller.

Jag tänker på hur annorlunda det är att börja fotografera idag mot tidigare. När jag köpte min första systemkamera förväntades en nybörjare först lära sig den tekniska grunden. Fokuseringen skedde manuellt, och det tog sin tid innan man fick skarpa bilder av motiv i rörelse. Den som ville börja göra egna kopior av sina bilder hade en lång resa framför sig med framkallning och kopiering i mörkrum.

För många var fotografering framförallt en teknisk utmaning, ett tekniskt intresse. Som för min far, en medelintresserad hobbyfotograf. När jag tänker tillbaka på hans bilder så faller de in i två kategorier: minnesbilder från högtider och semestrar respektive bilder av särskilt spektakulära motiv som solnedgångar. Ingenstans en bild av ett tomt omklädningsrum.

Om min far varit född på 1990-talet eller senare tror jag aldrig att han skulle intresserat sig för fotografi. För honom var det de tekniska utmaningarna som var intressanta. När vi barn vuxit upp slutade han nästan helt att fotografera. Ett tag fokuserade han istället sitt hobbyintresse mot äldre mainframedatorer, stora som kylskåp. Senare konstruerade han en pontonflotte med kran för att bärga sjunktimmer. Fotografering med dagens kameror hade varit på tok för enkelt för hans smak.

In kommer berättaren

Den tekniska tröskeln är numera så låg att digital fotografering inte erbjuder samma tekniska utmaningar som den analoga fotografin gjorde. Med rätt utrustning kan vem som helst ta en skarp, välexponerad bild av vadsomhelst. Och om det skulle behövas kan många misstag rättas till i efterhand. Det går utmärkt att beskära, skärpa upp och ta bort störande objekt med AI. Skulle bilden blivit bättre med en älg i skogsbrynet? AI kan ordna det också. Att få till så kallade »perfekta bilder« är inte lika svårt som det brukade vara.

Så vad är utmaningen idag? Finns det överhuvudtaget någon? Jag skulle säga att det är den subjektiva berättelsen. Tiden är kommen för en ny sorts amatörfotograf att inta scenen. Den som tänker på vad bilderna vill säga mer än på hur tekniskt lyckade de är. När min far började fotografera på 1950-talet var det bara de tekniskt intresserade som orkade fortsätta. När R börjar fotografera på 2020-talet så är det intresset för vad bilderna berättar som håller hans låga vid liv. Kanske kommer han en dag att lära sig vad hyperfokalavstånd är. Jag tvivlar, men det kommer inte att påverka det minsta hur intressanta hans bilder är.

Tröskeln är inte längre att du måste vara tekniskt intresserad, utan om du har någonting du vill berätta.

fotnot

*) För intresseklubben: Sony RX1r3. R har dock döpt om den till »Racer X« eftersom den är så snabb att jobba med.