Vad är ett personligt bildspråk?

Sedan 2010, då jag var med och startade Fotografiskas kursverksamhet i Stockholm, har jag lett kurser i "personligt bildspråk". Detta har fört med sig att jag ganska många gånger fått dessa två frågor:

Fråga 1: Vad skiljer ett personligt bildspråk från ett opersonligt?

Fråga 2: Hur syns det på bilderna vilken kategori de tillhör?

Först vill jag nämna något om hur jag definierar de här båda begreppen — "bildspråk" respektive "personlig" — så att vi tänker på samma saker. En sammanfattning av hur jag använder begreppet bildspråk hittar du här, den går i korthet ut på att ett fotografiskt bildspråk utgörs av alla tolkningsbara tecken som den kreativa fotografiska processen lämnar efter sig.

Ett "personligt bildspråk" uppstår när de tecknen är personliga, i meningen att de kan härledas till upphovspersonens personlighet. Och vad är då det? Svensk ordbok, 2021 års digitala upplaga, svarar så här:

personlig;
[1] som har att göra med eller till­hör en­skilda personer vars identitet kan vara bestämd el. obestämd; ofta i kontrast till grupp­tryck och dylikt
[2] som rör privata eller intima delar av någons liv
[3] som på ett själv­ständigt sätt ut­trycker det sär­egna i någons personlighet

Svaren på de två frågorna i början av den här texten lyder alltså så här:

1. Ett personligt bildspråk är resultatet av en kreativ process där fotografen bejakar det privata, intima och säregna i sin egen personlighet, och försöker hitta vägar att uttrycka det i fotografisk bild.
2. Utan kunskap om upphovspersonen är det omöjligt att titta på en bild och säga om den representerar ett personligt bildspråk eller inte. Bilderna kan ju vara tagna av en fotograf som härmat någon annans stil utan att bottna i den — rent av utan att ens tycka om den.

När jag givit de här två svaren brukar en tredje fråga bli aktuell.

Fråga 3: Är ett personligt bildspråk bättre än ett opersonligt?

Det är en fråga som måste besvaras med en motfråga; bättre för vem?

För läsaren hänger mycket på hur viktigt det är med autenticitet, att uttrycket uppfattas som äkta. Längtan efter det genuina och helgjutna är stark hos många människor, och de uppskattar definitivt ett personligt bildspråk mer än ett som är uttänkt för att tillfredsställa publiken. För dem som lägger vikt vid att följa fotografers utveckling är det också viktigt att uttrycket är personligt, för då är intresset för upphovspersonen och dennas processer lika stort som för bilderna.

Andra bryr sig mindre om autenticitet och vilka processer som lett fram till bildens tillkomst. För dem ger personliga bildspråk inget mervärde.

Ur upphovspersonens perspektiv ser det ut så här:

Fördelar:

• Självkännedom. Sökandet efter ett personligt bildspråk är en intressant resa på många plan.
• Du är ditt eget facit, och slutar anpassa dig efter vad andra tycker. Det ger en större kreativ frihet.
• Chansen att du utvecklar ett bildspråk som är unikt och säreget ökar betydligt. (För om du istället för att utgå från dig själv låter dig inspireras av andra så ligger du alltid ett steg efter.)
• Den konstnärliga marknaden värderar autenticitet högt, och autenticitet kommer alltid ur den egna personen.

Nackdelar:

• Det kräver mer arbete att utveckla personliga bildspråk än att lära sig att behärska en redan etablerad stil. Eftersom du inte kan se resultatet i förväg så kanske du måste experimentera, och därmed också misslyckas, mycket mer.
• Det finns inga garantier för att ditt personliga bildspråk är kommersiellt gångbart. Nästan tvärtom, de flesta kommersiella fotografer — utom i det absoluta toppskiktet — når större framgång om de är duktiga på att efterlikna alla möjliga stilar och manér som kunderna kan tänkas efterfråga.
• Det finns inte heller några garantier för att ditt personliga bildspråk är konstnärligt gångbart. Tyvärr.
• Om du ska nå ut med ditt personliga bildspråk till en större publik måste du vara beredd på att publiken är nyfiken på vem du är, vad du har för bakgrund och erfarenheter. Om du är verksam inom en etablerad genre så är det lättare att slippa undan det.