Foto: Göran Segeholm, *Japansk sötpotatis*, 2023.

105: Aromen är så ljuv, att hon nu slutat göda sig med praliner

Om Henry B Goodwins starka åsikter. Och om att även en rotfrukt har karaktäristiska drag.

Göran Segeholm

16 nov 2023

Jag har precis fotograferat en potatis. Det tog nittio minuter allt som allt, och nu efteråt framstår det som väl använd tid. Idén var inte min, utan Henry B Goodwins (1878–1931). Han gav rådet i sin bok Kamerabilden — en orientering för envar med ett hundratal praktiska vinkar (1929).

Anledningen till att jag ens började läsa en 94 år gammal lärobok i fotografi är att jag är förkyld, och förkylningar driver mig ofelbart till närmaste bokhylla. Så där låg jag i soffan och läste snörvlande Goodwins dogmatiska instruktioner om hur man gör bättre ”kamerabilder” som han envisas med att kalla dem.

Stockholmsfotografen Henry B Goodwin (född Heinrich Bürgel i Tyskland) har starka åsikter om det mesta. Målade bakgrunder kallar han för ”humbug”. Modernistiskt inspirerat fotografi är ”apkonster”. Att fotografera utan att tänka först är ”dårskap”, och reklambilder är ”motbjudande”. Han tycker vidare att de finaste motiven är ”allt naturligt, landskap, växter, djur och med vissa förbehåll människor”, medan han svepande avfärdar motiv som ”cirkus, kabaret, teater och andra ’nöjen’”.

Goodwin är en stelbent idealist, och även om jag sällan håller med honom så finner vi ändå varandra i en gemensam trötthet över kommersiella bilder. Så här skriver han.

Reklambilden har den för konstsinnet, ja, för alla andligt verksamma sinnen motbjudande uppgiften att till vad pris som helst väcka uppmärksamhet och behaga massan. [...] Så man tar sin tillflykt till den välskapta modellen, sätter silkesunderkläderna på henne, smycken kring hennes hals, silkesstrumpor och brokadskor på hennes ben. [...] Cigaretten rökes av en diva, som i texten intygar, att aromen är så ljuv, att hon nu slutat göda sig med praliner.

Ett tag fantiserar jag i min förkylningsdimma om att det skulle vara roligt att få umgås med Goodwin en dag i nutidens Stockholm. Jag ser framför mig hur vi tillsammans skulle förfära oss över att reklamens uppgift att ”väcka uppmärksamhet och behaga massan” inte förändrats i grunden de senaste hundra åren, bara ökat i intensitet. Jag vill veta hur han skulle betrakta dagens bildkultur och jag vill visa honom influencers på instagram. Men förmodligen vore det grymt, för det skulle innebära dödsstöten för hans dröm om en framtid där publiken är öppen för en mer naturlig syn på skönhet än hans egen samtid, som han beskriver så här:

Publiken drives till att anförtro sitt konterfej åt kameran mest av publicitetshunger eller annan fåfänglighet, icke av begäret att ge sina anhöriga ett levande och likt porträtt. Den hoppas ifrån början på en bastardprodukt av fotografi och retuschering.

Där någonstans väcks min sympati för Goodwin, som jag många gånger tidigare tänkt på som ganska dryg, självgod och auktoritär. För säga vad man vill, han bjuder i alla fall motstånd, och han står upp för det han tror på. Och det är i denna anda av respekt som jag bestämmer mig för att genomföra det träningspass han föreslår i ett avsnitt om ljussättning.

Vi försöka oss inte på porträttuppgifter förr än vi klarat, låt oss säga en potatis som modell. Även en rotfrukt har karaktäristiska drag. Fråga odalmannen som vunnit Lantbruksakademiens pris. En porslinstallrik och potatisskinnets dagrar äro en bra förberedelse för mänsklig hud och kläder och smycken.

Även en rotfrukt har karaktäristiska drag och förtjänar ett ”levande och likt porträtt”. Jag kunde inte sagt det bättre själv.

Minimalism — the movie

Tack alla silver- och guldmedlemmar som var med på seminariet om minimalism i söndags. För dig som inte kunde vara med live, och för dig som vill gå tillbaka till någonting, så finns nu en inspelning på seminariets hemsida.

Det var roligt att experimentera med omröstningar, men just den här gången skedde det tyvärr till priset av att deltagarna inte kunde visa sina videoströmmar, och att vi inte kunde göra så kallade ”break out rooms”. Det problem är nu löst, så vid nästa seminarium kan vi båda äta kakan och ha den kvar.