106: Varför ljög Jan Grarup?

Jag kan inte sluta tänka på varför den danske stjärnfotografen Jan Grarup ljög om att ha avfyrat en granat mot ryska positioner vid fronten i Ukraina. Det tycks mig vara en så fullständigt onödig lögn, och nu har den skadat både Grarup själv och tilltron till journalister i allmänhet.

Jan Grarup har haft en trygg position i bildjournalistiken ända sedan han, blott 23 år gammal, första gången fick utmärkelsen Årets fotograf i Danmark. Sedan dess har han i över trettio år regelbundet rest till krig, oroshärdar och naturkatastrofer världen över för att fotografera. Han har vunnit priser (bland annat ytterligare fyra Årets fotograf) och erkännande för sina bilder. Många har beundrat Jan Grarup för hans mod, empati och inte minst hans starka, dramatiska bildspråk. 2019 gjordes en film om honom, en biografisk dokumentär med titeln Krigsfotografen. Det är svårt att komma till någon annan slutsats än att Jan Grarup är en klart lysande stjärna på bildjournalisthimlen. Eller var.

För sedan kommer den här lögnen. Eller rättare sagt lögnerna, för det är fler. Han uttalar dem i slutet av juli i år, i en intervju i den danska dagstidningen Politiken. Ämnet är kriget i Ukraina, som Grarup bevakat på tidningens uppdrag. Grarup säger att han inte bara tagit ställning för Ukraina i kriget, utan att han också aktivt deltagit i striderna genom att avfyra en granat mot ryska trupper.

Att en dansk bildjournalist deltagit aktivt i kriget i Ukraina är en ganska stor sak. Historien får vingar och når läsare långt utanför Danmarks gränser, bland andra två ukrainska män som assisterat Grarup på plats i Ukraina. De tycker att det är något med berättelsen som inte stämmer, det var ju inte Jan Grarup som avfyrade granaten, utan ukrainska soldater. I mitten av augusti kontaktar männen Jan Grarup och ber honom att se till att Politiken publicerar en rättelse. När de inte får något svar hör de istället av sig till Politikens redaktion och berättar att mycket av det som Grarup säger i intervjun inte har hänt. Detta med granaten är bara en felaktighet bland många. De avslöjar också att Grarup lämnat falska uppgifter om att ha varit på en pizzeria bara tre timmar innan den bombades (i själva verket var han där ett helt dygn innan), och att han beskrivit skeenden som om han själv bevittnat dem, fast han bara hört om dem i andra hand.

Politikens redaktion konfronterar Grarup, som medger att det blivit fel. Men han har många förklaringar. Dels ville han skydda några källor, dels var han ”utan förbindelse” en lång tid (jag har inte lyckats förstå vad han menar med detta). Det som skedde, säger Grarup, var ”helt enkelt en förskjutning av min upplevelse av det här”.

Politiken meddelar att de vill pausa samarbetet. Grarup ber om ursäkt och säger att han förstår det. Och där kunde den här historien ha slutat, om det inte varit för att redaktionen bestämde sig för att undersöka saken lite närmare. En frilansande grävande journalist får uppdraget att källgranska tidigare jobb som Grarup gjort för tidningen. Det kommer fram en hel del. Det visar sig till exempel att Jan Grarup vid flera tillfällen lagt till nya dramatiska detaljer när han återgivit berättelser som ögonvittnen delat med honom. I en essä publicerad i Politiken 2019 har Grarup skrivit hur han kom till kyrkan i Nyamata i Rwanda alldeles efter att en blodig massaker ägt rum i april 1994. Grarup beskriver scenen målande; ”en flod av blod strömmade ut ur kyrkan”. Problemet är bara att Jan Grarup inte ens var i Rwanda när massakern ägde rum, utan hemma i Danmark. Politikens granskning visar att han sammanlagt bara var i Rwanda en och en halv dag i samband med stridigheterna, inte flera veckor som han själv hävdat.

Politikens granskare hittar många fler exempel på när Jan Grarup skruvat till sanningen eller lämnat falska uppgifter. En tydlig bild träder fram, och den bilden visar en bildjournalist som tycks ha för vana att sätta sig själv och storyn framför sanningen.

Men varför ljuger Grarup? Han som sett så mycket borde vara den siste som behövde ta till lögner för att ... ja vadå? För att verka intressant? Eller vet han inte om att han lämnar felaktiga uppgifter? Han har varit öppen med att allt han upplevt gör att han lider av PTSD och att han självmedicinerat med både kokain och alkohol.

Eftersom Jan Grarup själv inte svarar på frågorna, så tillåter jag mig att spekulera. Kan det ha något att göra med den bildkultur som han verkat i?

Det danska fotoundret

Året är 1991 när den unge Jan Grarup första gången blir utsedd till Årets fotograf i Danmark. I fotografkretsar ska det snart börja pratas om ”det danska fotoundret”. Bildjournalister, inte minst svenska, börjar notera att lilla Danmark är oproportioneligt framgångsrikt i stora internationella fototävlingar.

Jan Grarup är en del av detta fotounder som främst bygger på starka, estetiskt tilltalande bilder av laddade situationer — konflikter, krig, naturkatastrofer. I nyhetsbyråernas ymniga bildflöde står flera danska fotografer ut ur mängden med sin drivna, dramatiserande estetik.

Jan Grarup fotograferar nästan uteslutande i svartvitt, precis som två av sina främsta förebilder, Sebastião Salgado och W Eugene Smith. I en intervju har han sagt att det gör bilderna mer ”tidlösa”. Han tycker om tanken att läsare vid första anblicken kan tro att de är tagna under andra världskriget, ja till och med första världskriget. Människans lidande är evigt.

I den del av fotovärlden som Jan Grarup hör hemma i är fototävlingar viktiga, det är där det avgörs vem som är ”bäst”. När det skrivs om det danska fotoundret i internationell press så är det just de framgångarna som hålls fram som beviset på att den danska bildjournalistiken håller hög klass; se så mycket priser de vinner. En höjdpunkt inträffar 2002 när den danska dagstidningen Berlingske Tidene vinner prestigefulla World Press Photo Picture of the Year för andra gången. Bara en annan tidning hade gjort det tidigare — den resursstarka och många gånger större Washington Post.

Det estetiska lidandet

Hur vinner man då en internationell tävling i bildjournalistik? Bäst chanser har den som skildrat nyhetsmässigt våld eller lidande, och gärna i en dramatiserad stil som framförallt väcker känslor hos läsaren. Det är i denna tradition som Jan Grarup verkar, och det är en tradition som med jämna mellanrum anklagas för att estetisera lidande — att göra lidandet vackert. Bilderna är starka och väcker känslor. Men det finns en risk att läsaren kommer närmare sina egna känslor till priset av att de kommer längre bort från själva ämnet. Den här starka, prisvinnande typen av bildjournalistik gränsar till konst. Bilderna visas ofta på gallerier, och säljs som tavlor. I Jan Grarups egen shop, Made by Grarup, går det att köpa printar i format upp till 205 x 160 centimeter. Lifejacket Graveyard, Lesbos 2019 i den storleken kostar knappt 40.000 svenska kronor. Men då är den också signerad och i numrerad upplaga. Motivet är, som titeln antyder, en plats på den grekiska ön Lesbos där båtflyktingar slängt sina flytvästar.

Jag har själv ätit middag under en jätteförstoring av World Press Photo Picture of the Year 2013. Det är en bild som föreställer en barnbegravning i Gaza, fotograferad av svenske bildjournalisten Paul Hansen. En grupp män bär två livlösa barnkroppar genom en trång gränd. Kropparna är insvepta i någonting vitt, men deras ansikten är synliga. Männens ansikten syns också. De uttrycker sorg, förtvivlan och vrede.

Under den middagen tänkte jag på att varken mitt eller andra sällskap inte verkade låta sig bekommas. Vi åt, pratade och drack som vanligt, trots att bilden av lidandet var så nära och så stark. Men jag tror att vi faktiskt bara såg en bild, inte en begravning. Vi tittade på männen i Gaza ungefär som vi tittar på en bataljmålning från 1700-talet. Det är lidande, men inte på riktigt. Så vacker är inte verkligheten.

Just den här bilden av Paul Hansen blev ganska hårt ifrågasatt när den hade vunnit. Det var något med den som gjorde att den nästan såg ut som en målning. Några beskrev den som ”super reality”, andra undrade om scenen var ljussatt med blixtar. Juryn bad Paul Hansen att berätta, och det visade sig att han använt en ganska avancerad bildbehandlingsmetod, som gick ut på att han gjort flera kopior av bilden i olika ljushetsgrad, och sedan slagit samman dem på ett sätt som gjorde att bilden fick ett utökat tonomfång. Därav den måleriska, nästan overkliga, effekten.

Reagera eller reflektera?

Vad är poängen med att göra estetiskt starka bilder av lidande och konflikter? Om du frågar fotograferna så blir sannolikt svaret att starka bilder har en större förmåga att väcka läsarens intresse, och att målet för bildjournalistiken är att väcka känslor hos läsaren. Och det gör den. Ingen kan titta igenom ett års vinnarbilder från World Press Photo utan att bli berörd. Bilderna fastnar. Vi minns dem.

Men frågan är om det är bilder vi behöver minnas när det handlar om journalistik. Jag minns hundratals starka bilder av Jan Grarup, Paul Hansen, James Nachtwey och många andra av dessa internationella stjärnor utan att alltid lyckas koppla ihop dem med vad de skildrar. Jag minns en bild av barn som leker på en söndersprängd pansarvagn, men inte var och när den är tagen. När jag bläddrar igenom en årsbok från World Press Photo så blir jag berörd, men inte nyfiken. Bilderna får mig inte att vilja veta mer. Fotografiet har redan sagt det viktiga; här lider människor.

Och där någonstans blir Jan Grarups lögner (eller bristande kontakt med verkligheten) begripliga för mig. Om du i över trettio år arbetat med utgångspunkten att ditt jobb är att beröra och dramatisera, är det inte då ganska rimligt att göra just det? Det är ju en starkare berättelse om Jan Grarup säger att han själv skjutit en granat än att en vanlig soldat gjort det. Och det kunde ju ha hänt, så det skadar väl ingen att han tänjer en smula på sanningen?

Men i själva verket gör det stor skada. I en tid som flödar över av känslor så behöver inte journalistiken bidra med ytterligare. Däremot behöver den all tillit den kan få. Eller för att fritt citera den svenske bildjournalisten Martin von Krogh som intervjuades i radio (Medierna, P1) med anledning av Grarupaffären; utan trovärdighet är journalistiken ingenting.

Jag tänker att det är en viktigare uppgift för journalistiken idag att få oss att reflektera istället för att reagera. Världen är så komplex, och det är många som är angelägna om att vi ska känna det ena eller det andra. Men starkt estetiserade nyhetsbilder gör tänkandet svårare. Jag ser ju med mina egna ögon hur stort lidandet är, jag känner ju hopplösheten i mitt eget hjärta. Men att vara i affekt är ingen bra start för att försöka förstå hur det ena hänger samman med det andra.

Således efterlyser jag en bildjournalistik som inte bara väcker våra hjärtan, utan också våra hjärnor. Jag vänder mig starkt mot Jan Grarups idé att göra ”tidlösa” bilder. Finns det något mindre tidlöst än journalistik?

Veckans poddutgrävning: Anna Lu Lundholm

Vill du veta hur det skulle vara att arbeta för en stor, internationell bildbyrå som Getty? Lyssna på det här avsnittet från 2014.

🎙️ 58: I’m the Getty

Om vikten av god timing, glädjen av att arbeta under press, en viktig bild av en klänning och längtan efter röda mattan i Cannes.

BildspråketGöran Segeholm