115: Jag älskade att älska kultur i flock

Det är härligt att älska den breda populärkulturen tillsammans med andra, men det är de smala, säregna, experimentella uttrycken som är dess mylla.

Göran Segeholm

25 jan 2024

En dag råkade jag av en slump höra hårdrockslåten Smoke on the Water samtidigt som jag i efterdyningarna av förra veckomejlet läste en text om hive minds (kollektivt tänkande). Min hjärna la ihop det ena med det andra, och plötsligt slog det mig att jag en gång varit en del av ett hive mind som älskade Deep Purple. Detta hive mind bestod av fem-sex finniga målbrottsglin som satt hemma hos Micke som lyckats lära sig spela nästan hela basgången till Space Truckin’ på sin elbas. Micke var nyckelbarn, så vi kunde spela låten på hög volym på den fina stereon i vardagsrummet. Micke hängde med nästan perfekt. Det var otroligt; tänk att en av oss nästan skulle kunna vara med i Deep Purple. Tanken svindlade. Vi kunde inte sluta prata om hur bra Deep Purple var. Tänk att kunna skriksjunga som Ian Gillan eller spela gitarrsolon som Ritchie Blackmore.

Men Deep Purple är långtifrån den enda kultur jag älskat i flock. Senare i livet var jag till exempel en beståndsdel av ett hive mind som älskade teveserien Spanarna på Hill Street. Det var tidigt 80-tal och vi var några som nästan alltid tittade tillsammans. När veckans avsnitt var slut ropade vi neeeeej i kör och sedan drack vi kvällste och pratade ingående om att det inte var klokt att en teveserie kunde vara så bra. Det var så härligt att älska i flock. Tillsammans var vi starka. Tillsammans hade vi den bästa smaken. Tillsammans hade vi rätt. Vi pratade storögt om folk vi mött som inte gillade Spanarna på Hill Street och hur de inte hade fattat någonting.

Så när folk säger att kultur bygger gemenskap så förstår jag precis vad de menar. Jag har upplevt det starka klistret. Populärkultur kan vara underbart, frigörande och meningsfullt. Och det fina är att man aldrig behöver leta efter den, genom marknadsföring och media letar den rätt på oss.

Jag älskar fortfarande kultur, men alltmer sällan i flock. Aldrig mer kommer jag att gå på konsert och låta lågan från min cigarettändare bli en av tusen stjärnor i en galax av beundran. Min sambo och jag har några gemensamma huskonstnärer som vi båda avgudar en smula (för närvarande Julie Mehrehtu och Alec Soth om ni måste veta), men så mycket mer är det inte. Det är som om livet gjort oss så specifika och särpräglade att vi inte längre passar in i några flockar. Även när vi är några vänner som älskar samma sak, så är det så uppenbart att vi gör det på olika sätt och av olika skäl.

Marcus Hanssons associativa, skruvade, ångestridna men samtidigt glada montage kommer aldrig att söka upp dig via en morgonsoffa i teve eller en affisch i tunnelbanan. Vill du ha dom så måste du leta. Men det är värt det. Bilden ur Marcus Hanssons bok *Celebration Parades,* 2023. (För transparensens skull: Jag känner Marcus. Men jag skulle aldrig göra reklam för honom om jag inte tyckte att det han gör är jävligt bra.)

Det jag ska älska söker inte längre upp mig. Jag måste leta själv; läsa nyhetsbrev, gå på små gallerier, gå i konstbokaffärer, prata med vänner. För att hitta en enda ny kärlek måste jag gå på tusen dejter. Men när det väl händer, så träffar det lika hårt som när vi satt hemma hos Micke och spelade luftgitarr till Deep Purples Machine Head på repeat. Fortfarande händer det att jag stöter på kultur som är så bra att det inte är riktigt klokt (till exempel James Mollisons Playground). Jag står i skuld till alla de småskaliga kulturskapare som finns, till alla som visar sina fotografier på små caféer och gör fotoböcker i hundra numrerade exemplar.

Just nu är det svåra tider för kulturskapare, särskilt för dem som experimenterar, tar risker och kräver tålamod av publiken. Det är väl lätt att tänka att kultur borde vara som vilken annan affärsverksamhet som helst, att konsten får anpassa sig till den stora flockens smak. Men fullt så enkelt är det inte. All stor, framgångsrik populärkultur springer ur en mylla skapad av småskaliga kulturskapare som är beredda att arbeta för småpengar. När den myllan dör, så dör också framtidens Deep Purple och Julie Mehrehtu.

AI-generatorn Midjourney är en respektlös härmapa

För ett par veckor sedan skrev fotosajten Petapixel om ett dokument som visar att företaget bakom AI-bildsgeneratorn Midjourney hade en intern önskelista med namn på konstnärer som de ville att deras programvara skulle kunna imitera.

Djurfotografen Tim Flach blev nyfiken, eftersom hans namn var med på listan. Han gick in i Midjourney och skrev instruktioner, en prompt, till AI-motorn att den skulle göra bilder av djur i hans stil.

Resultatet blev bilder som var intill förväxling lika Tim Flachs fotografier. Tim Flach vill nu att företag som gör programvaror för AI-genererade bilder ska tvingas be om tillstånd för att använda fotografers bilder som källor.

1. Tim Flach (original) 2. Midjourney AI-generator, prompt ”Eagle by Tim Flach”. 3. Adobe Firefly Image 2 AI-generator, prompt ”Eagle by Tim Flach”,

För att ytterligare belysa skillnaden, ovan ser du också vad Adobes AI-generator Firefly tar fram med samma prompt. Adobe vet uppenbarligen inte vem Tim Flach är, eller hur han fotograferar. Vilket är rimligt eftersom Firefly bara har Adobes eget bildarkiv som källmaterial.

Läs mer på Petapixel.

En sådan som fotograferar

Vecka 5: Minnesförlust

Den här veckans övning är svår och bra.
1. Välj ut en bild du tagit senaste året. Gärna en som är hyfsat komplex till innehållet, alltså hellre en scen av folklivet på en gata än ett löv i motljus.
2. Se den som om du drabbats av minnesförlust. Försök att tänka bort allt specifikt du vet om motivet. Du kan fortfarande se en gata, men du vet inte vilken gata. Om det är en bild av en nära vän, så försök så gott du kan att tänka bort allt du känner för och vet om personen.
3. Formulera din läsning, antingen genom att uttala den högt, eller genom att skriva ner den. Det är inte samma sak att bara tänka orden.

Bakgrund till övningen

Precis som förra veckan går den här övningen ut på att träna din fantasi och föreställningsförmåga. Det är en särskilt bra övning om du vill träna på att bedöma dina egna bilder lika enkelt som du bedömer andras. Dit kommer du förmodligen aldrig att nå, men detta är i alla fall ett steg i rätt riktning.

Seminariefilmen

I söndags var det seminarium på temat familj, och nu finns inspelningen att tillgå för alla silver- och guldmedlemmar på Bildspråket. Tack alla som var med och gjorde seminariet varmt, givande, roligt och minnesvärt.