18: Årets bild och den ultimata juxtapositionen

Om juxtapositionen som retoriskt grepp samt vilket bidrag som bör bli Årets bild 2022, och varför.

Göran Segeholm
Göran Segeholm

När filosofen Roland Barthes ger sig på att undersöka fotografiets natur i boken Det ljusa rummet (1980), så bestämmer han sig för att leta upp bilder som ger honom en tydlig upplevelse, som fångar hans uppmärksamhet och därigenom så att säga "blir synliga". Så här beskriver han själv sin process:

Jag beslöt att i min nya analys låta mig ledas av den lockelse vissa foton väckte hos mig. [...] Vad skulle jag kalla den? Fascination? Nej, ett fotografi som jag ser och tycker om liknar inte på något sätt en lysande punkt som svänger framför mina ögon och får mitt huvud att gunga, ty vad detta foto skapar i mig är själva motsatsen till bedövning; snarare en inre rörelse, en fest, men också ett arbete, ett tryck från något outsägligt som vill bli sagt.

Ett av de första fotografierna han nämner ser han i en illustrerad tidskrift. Det är taget av den nederländske fotografen Koen Wessing och föreställer en gata i Nicaragua. På bilden syns tre beväpnade soldater i hjälmar, i bakgrunden går två nunnor förbi. Barthes skriver:

Jag insåg snabbt att dess existens (den "upplevelse" det gav mig) byggde på den samtidiga närvaron av två heterogena element som, eftersom de inte hörde hemma i samma värld, heller inte hängde samman (att gå så långt som till kontraster var inte nödvändigt), nämligen soldaterna och nunnorna.
Nicaragua. Militären patrullerar gatorna. foto: Koen Wessing, 1979

Barthes anar att han kan ha snubblat över en strukturregel, och letar efter fler fotografier av samma fotograf. Och mycket riktigt, flera gånger uppfattar han att  Koen Wessings bilder fångar honom just för att de är uppbyggda kring samma typ av dualitet.

Denna dualitet, det spänningsfält som kan uppstå när två poler möts i samma bild, kallas i bildteoretiska sammanhang ofta för juxtaposition, vilket betyder ungefär "tätt intill". En stark juxtaposition leder till att det ena förändras i närvaron av det andra (den fattige tycks ännu fattigare i närvaron av en rik person, den rike ännu rikare), och är ett ofta använt grepp just inom bildjournalistiken. Just blandningen av våld och icke-våld är en av de starkaste och mest attraktiva juxtapositionerna att bygga en bild kring.

Anledningen till att jag tänker på detta just nu är att vinnarna i Årets bild 2022 presenteras på Nalen i Stockholm just ikväll, torsdag 17 mars. Årets bild arrangeras av Pressfotografernas klubb och handlar om bildjournalistik, och bildjournalistik handlar till stor del om just juxtapositioner. Det visar inte minst nomineringarna till tävlingen som presenterades i förra veckan. Det slog mig att flera bidrag bygger på just den typ av  dualitet som Barthes beskrev för över fyrtio år sedan — uniformerade personer med våldskapital i relation till det civila samhället. Se här bara:

Hanna Brunlöf-Windell: Bombhot, Göteborg. (Nominerad i klassen "nyhet inrikes, singelbild")
Thomas Nilsson: Hamas håller militärparad. Ghan Youhis, Gaza. (Nominerad i klassen "vardagsliv utomlands, singelbild")
Eva Tedesjö: Avslutningen av den rysk-belarusiska militärövningen "Zapad" i Belarus. (Nominerad i klassen "vardagsliv utrikes, singelbild" samt "årets bild")

Varför Eva Tedesjös bild bör bli Årets bild

En av dessa juxtapositionsbaserade bilder, Eva Tedesjös, är nominerad till evenemangets mest uppmärksammade pris, Årets bild. Av flera skäl hoppas jag att den vinner. Jämfört med de två andra nomineringarna — Joel Marklunds bild från stormningen av Kapitolium och Stina Stjernqvists från riksdagens plenisal — så är Eva Tedesjös den enda som, för att använda Roland Barthes uttryck, "skapar en inre rörelse" hos mig och "ett tryck från något outsägligt som vill bli sagt".

Joel Marklunds bild har ett starkt uttryck, men det är ett uttryck som är gjort för att bli en bild. Jag kommer inte ifrån känslan av att mannen på bilden vill bli sedd och fotograferad på precis det sätt som Joel Marklund gjort. Fotografen avtäcker inte någonting, och det finns inte mycket i bilden som lockar mig att tänka vidare. Narrativet är sedan länge välbekant — högljudda, arga män som denna man stormade Kapitolium. Bilden är stark i sitt uttryck, men blir ändå inte så mycket mer än en bekräftelse av något jag redan tyckte mig veta.

‌Stina Stjernqvists bidrag är mänskligt och roligt, och jag tycker att det är vaket av henne att fånga reaktionen på utfallet istället för själva röstningstavlan. Anna Tärnhuvud vann Årets bild 2018 med just en reaktionsbild, men då rörde det sig om människors reaktioner på terrorattentatet på Drottninggatan i april 2017. Jämfört med den är Stjernqvists bild en bagatell. Visserligen är ögonblicket stort, Sverige får sin första kvinnliga statsminister, men bilden varken förklarar eller fördjupar någonting utöver att många var glada i stunden över att vara med om det historiska ögonblicket. Bilden säger också att politiker är vanliga människor, vilket i och för sig är en berättelse vi kanske borde ägna oss åt oftare.

Men Eva Tedesjös bild spelar i en annan liga, den har en tyngd som de båda andra nomineringarna saknar. Jag uppfattar omedelbart att den är intressant, och dess betydelse ökar ju längre jag ser på den. Mitt primära blickfång är de två kvinnorna som är klädda i vad jag förmodar är traditionella kläder. De ser ut att vara på väg från ett tält mot en scen för att framföra ett uppträdande. Utanför ett av tälten står en dekorerad officer och röker, utom synhåll för de meniga soldaterna. Hans blick är riktad mot kvinnorna. I sin hand har han papper, som indikerar att denne man har en plan. Han styr, men visar sig inte. I bilden tycks det som om det är han som skickat ut eller sänt iväg kvinnorna, sannolikt för att höja truppernas moral. Kvinnorna går med nedsänkta huvuden, förmodligen för att se var de sätter fötterna, men effekten blir ändå att de ser på något sätt fogliga ut. Soldaterna är också fogliga. De rör sig inte som självständiga individer, utan i grupp. Kommenderade.

I min läsning gör Tedesjös bild det tydligt, på ett sätt som text inte förmår, att dessa kvinnor genom ett framträdande med historiska och nationella undertoner ska visa soldaterna varför de är soldater. "Ni slåss för dessa kvinnor, ni slåss för detta kulturarv." Den tar också upp en aspekt av att soldater verkar i grupp, och att det är någon annan som bestämmer vad de ska se, och i förlängningen vad de ska tänka.

Eva Tedesjö berättar allt detta utan dramatiserade vinklar eller överdriven efterbehandling. Hon visar att hon har förtroende för läsarens förmåga att skapa mening av den visuella berättelsen. Detta är bildjournalistik när den är som bäst, när den avslöjar, förtydligar och fördjupar snarare än bekräftar eller roar.

💡
Intresserad av fotografi och visuell kommunikation? Prenumerera på Bildspråkets veckomejl. 

Abstrakta Fotoklubben med Ewa Stackelberg 

Live på Fotografiska i Stockholm måndag 4 april kl 18. Streamas även på facebook.

I söndags var det seminarium här på Bildspråket på temat "Mellan avbildning och abstraktion". Om du missade det, eller är sugen på mer abstrakt fotografi, reservera måndagen 4 april kl 18. Då gör Fotografiska i samarbete med Bildspråket en både fysisk och digital Fotoklubb. Du kan vara med fysiskt på Fotografiska i Stockholm, eller se evenemanget streamat på facebook. Vi lovar att det blir kul, vågat och intressant.

En programpunkt är att Ewa Stackelberg kommenterar publikens abstrakta bilder som är gjorda med ett specifikt musikstycke som inspiration. Så det är bara att sätta igång att lyssna och känna efter vilka färger, former, strukturer och ljus som kan spegla musiken. Stycket ifråga är Lotus feet i arrangemang av Max Schultz och Erik Söderlind.

Mer information hittar du inom kort i Fotografiskas facebookflöde och i detta veckomejl nästa torsdag. Tills dess, gör en notering för den 4 april i almanackan.

Bilddagbok 22

Vecka 12: Juxtapositioner i ditt liv

Juxtapositioner och bildjournalistik hör ihop, och det är inte en slump att den svenska konstfotograf som kanske mer framgångsrikt än någon annan använt juxtapositioner i sitt bildspråk, Lars Tunbjörk, hade ett förflutet som bildjournalist. Tunbjörk utvecklade med tiden sin känsla för spännande blandningar av "heterogena element", som Barthes uttrycker det.

Med detta sagt: Det kan vara en idé att börja veckans fotografering med att marinera dig i Lars Tunbjörks bildvärld, för nu ska du söka juxtapositioner i din egen vardag. Det polerade möter det ofullkomliga. Det festliga möter det sorgliga. Det nya möter det gamla. Det djupa möter det banala. Glädjen över att ha hittat den första tussilagon möter sorgen över kriget i Ukraina.

Sök i din bostad, i ditt samhälle, på din skola, på din arbetsplats — överallt där du rör dig under veckan.

Veckomejl