76: Upplevelser är meningen med livet

Istället för att söka starkare upplevelser, bli en starkare upplevare.

Göran Segeholm

28 apr 2023

För många år sedan hade jag en vän som menade att meningen med livet är att ha något att berätta vid middagen (och, underförstått, någon att berätta det för).

Det där fastnade, och de senaste decennierna har jag då och då använt mig av det när jag undervisat bildjournalister i porträttfotografering. ”Var inte rädd att uppfattas som konstig eller krånglig”, har jag sagt. ”Se det som att du ger dem en gåva, för alla vill ha något att berätta vid middagen¹.”

Den där tanken baserar sig på idén att livet handlar om upplevelser. Om vi utgår från det, så skulle vi säga att ett fattigt liv är ett liv som saknar upplevelser. Då kan vi anta saker som till exempel att ett liv som fängslad är ett fattigare liv än ett liv i frihet. Det förklarar också sorgen som människor känner när de förlorar ett sinne. Jag tänker till exempel på dem som förlorade luktsinnet i samband med covid, och den känsla av förlust som många av dem vittnade om. Herregud, det räcker att jag tänker på de gånger jag varit så förkyld att maten inte smakar något, så fattiga de dagarna känts jämfört med friska dagar.

För resonemangets skull skulle jag alltså för en stund vilja utgå från att min vän hade rätt; livet handlar om upplevelser, och att dela upplevelserna med andra.

För att en upplevelse ska uppstå krävs något som kan upplevas (vi kan kalla det upplevelsens objekt), och någon som upplever (subjekt). I vår tid, i vår kultur läggs mycket fokus på objekten för upplevelser. Trött på vardagen? Låt skämma bort dig på Mallorca! Sugen på något spännande? Spela ett datorspel! Subjekten, du och jag, kan vara tämligen passiva mottagare, vårt jobb mest är att låta oss svepas med. Vår tids upplevelseindustri är enorm: Film, spel, musik, resor, äventyr — allt finns för den som har råd och tid.

I samma takt som upplevelseobjekten blir allt mer spektakulära — privatresor ut i rymden, virtual reality-glasögon, vindtunnel-flygning — så killgissar jag att subjekten blir allt svagare och kräver starkare och starkare upplevelser för känna att vi upplever. Ett utslag av det är datorspelet Unrecord som det talats mycket om de senaste veckorna. Det är ett våldsspel vars grafik är så verklighetstrogen att många bedömare misstagit det för inspelad video från en kroppskamera.

Men tänk om vi skulle arbeta från andra hållet istället, och göra subjekten (du och jag) starkare? Om vi blev bättre på att generera upplevelser, så skulle vi klara oss med allt svagare stimuli. Det skulle i sin tur leda till att vi kunde utvinna upplevelser ur det mesta runtomkring oss. Vi skulle sänka vår spänningströskel, och istället för att tandemhoppa fallskärm skulle vi läsa dikter. Eller varför inte bilder?

Mot bakgrund av de här tankarna blev jag väldigt glad igår kväll när jag avslutade en kurs i bildläsning² med dryga tjugotalet deltagare. Sista stunden ägnade vi åt att läsa några fotografier, vrida och vända på dem ur olika perspektiv. Och det är otroligt vad den som vill kan hitta i även det enklaste fotografi. Samtidigt som vi får ana hur någon plats i världen såg ut för ett kort ögonblick, så ser vi också både en bild och oss själva.

Att läsa bild är att läsa sig själv. Vi ser med minnet och erfarenheten, och vi ser med alla sinnen. Det handlar inte om att bedöma om någonting är ”bra” eller ”dåligt”, det handlar om att skapa en relation till bilden. Prata med den, locka fram vad den har att ge.

Och när du har börjat ägna dig åt att ge fotografier tid — när du har sett dem, tänkt på dem och känt dem — så kommer du förhoppningsvis också att märka att det inte bara är när du ser fotografier som din blick blivit skarpare, bättre på att lägga märke till detaljer och göra kopplingar. Du ser världen skarpare också.

fotnoter:

Det var då. En nutida, i mina ögon sorgligare variant, lyder ”meningen med livet är att ha något att berätta på sociala medier”.
Det var den här kursen, som jag gjort för Bildspråket och marknadsfört med hjälp av Fotosidan.