86: Konst är mode.

Begreppet ”konst” är lika roligt att tänka på som det är svårt att greppa. När blir en bild ”konst”? Vad är konst för dig? Följ med i sommarens följetong i 7 delar.

Göran Segeholm

6 jul 2023

Bildspråkets sommarföljetong, del 2 av 7

Tidigare delar

1: Konst är ett hantverk

Introduktion

Folkkäre konstnären Ernst Billgren besvarade en gång frågan ”vad är konst?” med motfrågan ”vem bryr sig”.¹ Eftersom utmärkt konst har gjorts av folk med de mest skiftande uppfattningar om vad konst är, så spelar definitionen ingen som helst roll, resonerade Billgren vidare.

Det är sant att konstnärer knappast behöver kunna definiera ”konst” för att göra bra konst. Men ord finns för att vi behöver dem. Konstbegreppet skulle inte användas om vi inte behövde det för att formulera någonting viktigt. Somliga menar att konsten är särskilt viktig eftersom den ska ersätta all den religiösa mystik som gått förlorad i vår rationella, sekulariserade kultur.

Somliga av oss mår bra av att få prata om ”konst”. Problemet är att ordet är så fluffigt och elastiskt att vi lätt pratar förbi varandra när vi använder det. Frågan ”vad är konst?” har många svar.

Så nu sitter jag här i sommarskuggan på min bakgård och tänker på konst. Inte på bilder, skulpturer, installationer, happenings och performances, utan på själva begreppet. Vad vi lägger in i ordet ”konst”. När blir, till exempel, ett fotografi ”konst”?

I den här sommarföljetongen försöker jag reda ut de vanligaste definitionerna som jag uppfattar dem.

1) Vad är konst II (Langenskiöld förlag, 2011).

Del 2. Konst är mode.

Innan begreppet ”konst” började användas för att särskilja vissa typer av bilder från andra, så fanns bara bilder. Det krävdes ingen stor expertkunskap eller djup analys för att se att vissa målningar var bättre och mer hänförande än andra. Ingen behövde förklara att Sixtinska kapellets takmålningar var viktiga bilder — det syntes. Fram till 1800-talet gick utvecklingen av bildkonsten långsamt. De bilder som ansågs vara bra när du föddes, ansågs förmodligen vara lika bra när du dog. Risken för att en ny genusanalys eller postkolonial teori skulle ställa begreppen på ända och tvinga en genomsnittlig medborgare till en omvärdering av konstens budskap var tämligen låg.

Men det var då det. Bildvärlden idag förändras så fort att vissa formspråk uppfattas som utdaterade redan efter ett tiotal år. En tydlig illustration på hur svårt det är att hänga med i svängarna är de många incidenter då människor mött konst som de uppfattat som skräp.

2001, Eyestorm Gallery, London: En städare misstar ett verk av Damien Hirst för sopor, eftersom det består av sopor.
2004, Tate, London: En städare slänger en sopsäck som dessvärre visar sig vara ett verk av konstnären Gustav Metzger. Verket sades gestalta ”konstens ömtålighet”.
2014, Bari, Italien: En städerska lämnar ett verk av konstnären Sala Murat till pappersåtervinningen. Konstverket bestod av urrivna tidningssidor på kartong, utspridda över gallerigolvet.
2015, Museion, Bolzano, Italien: Städpersonalen hade fått instruktioner att röja upp efter en vernissagefest, och fick arbeta hårt för att få bort en stor mängd cigarettfimpar, tomma champagneflaskor och konfetti — som dessvärre visade sig vara själva konstverket som vernissagen gällde.

Nu kan man kanske säga att konstinstallationer som består av sopor är en ytterlighet, men även bildkonsten genomgår ständigt liknande förvandlingar. För inte så värst många generationer sedan var det ganska lätt att skilja värdefull bildkonst från billig — om en skicklig konstnär lagt ner mycket tid på ett verk så syntes det. Men idag kan det vara svårare för en lekman att se skillnad mellan värdefulla och mindre värdefulla konstverk.

Barnett Newmans Black Fire I kan tjäna som exempel på utvecklingen. Denna tämligen enkla målning såldes 2014 för 84 miljoner dollar (i dagens pengavärde lite över 1 miljard(!) svenska kronor). Det kan kännas som ett utmanande faktum för den som vill se konst som ett hantverk, som jag skrev om förra veckan.

Fotografin har genomgått liknande förvandlingar. Gång på gång har den traditionella delen av fotovärlden tvingats vänja sig vid att konstvärlden värderar fotografi på nya sätt. Robert Franks The Americans var en tidig vattendelare — hur kunde så oskarpa bilder med lutande horistonter (”drunken horizons”, skrev en kritiker) uppfattas som kvalitet? Än större var möjligen chocken när Richard Princes fotografier av reklamfotografier i serien Untitled (Cowboy) började säljas för miljonbelopp på 2000-talet. Hur kan ett fotografi av ett reklamfotografi värderas så högt? Andra fotografer som påverkat den allmänna synen på hur konstfotografi ”ser ut” är Lee Friedlander, William Eggleston, Diane Arbus, Cindy Sherman, Martin Parr, Paul Graham, Stephen Shore för att nämna några.

Konstfotografins yta förändras ständigt. Till exempel: Fram till 1970-talet var det i princip otänkbart att konstfotografi skulle vara i färg, sedan kom Stephen Shore, William Eggleston och några fler. Motviljan mot färgfotografin var stundtals intensiv. Enligt egen uppgift blev William Eggleston en gång bordsplacerad bredvid gatufotolegenden Henri Cartier-Bresson (drygt trettio år äldre än Eggleston) på ett party i Lyon. Cartier-Bresson hade vänt sig till honom och sagt: ”William, color is bullshit”. Därefter sa de inget mer till varandra.¹

Vid varje tillfälle i historien har konst sett ut på ett visst sätt. Nuförtiden förändras stilarna så ofta att man nästan kan tala om konst som mode. För fotografiet just nu gäller bland annat uppenbara iscensättningar, deadpan, intima bilder och bilder i stora format.

Och precis som i vanliga modevärlden, så är en utvecklad känsla för trenderna som styr konstens form en typ av kulturellt kapital. Man hänger med. Det gäller att utveckla en känsla för samtidens bildspråk genom att titta på mycket konst. En anekdotisk illustration: En vän som jag ofta går med på konstutställningar sa en gång följande om ett konstnärligt porträtt av två barn; ”det syns att barnens föräldrar är konstnärer, för de vet precis hur de ska stå och se ut för att bli bra konst.”

För dem som nöjer sig med att intressera sig för konsten yta blir konst en stil, ett mode. Som en följd av det kan ibland bilder som är skapade i rent kommersiella syften — mode och reklam — ställas ut på gallerier med konstnärliga ambitioner. Det räcker att bilderna ser ut som konst. Den kommersiella världen och konstvärlden påverkar varandra, främst genom att kommersiella formgivare och fotografer kopierar samtida konstnärliga bildspråk för att deras bilder ska uppfattas som moderna och väcka uppmärksamhet. Och överraskande ofta fungerar det; bilder som tillkommit av helt kommersiella skäl blir presenterade som konst.

Vad tycker du?

Om ”konst” är en stil bland andra så innebär det att vem som helst kan skapa ny konst genom att imitera befintlig konst. För den som bara ser till ytan spelar inte bakomliggande drivkrafter någon roll.

Det är ett rätt praktiskt förhållningssätt, eftersom du kan avgöra om en bild är ”konst” eller inte genom att bara titta på den. Vem som gjort den, och av vilket skäl, påverkar inte.

Om du nästa gång det blir konstdiskussion väljer det här förhållningssättet kan du räkna med följande för- och nackdelar.

➕ Fördelar

Lätt att avgöra vad som är konst (allt som ser ut som konst!) utan att behöva sätta sig in i upphovspersonens avsikter eller konstnärsskap.
Du upptäcker att konst finns överallt — även reklam kan vara konst.
Det blir lätt för dig att göra egen konst. Allt som behövs är att du imiterar ett befintligt konstverk. En säck med sopor kan räcka.

➖ Nackdelar

Eftersom du reducerar konst till yta, så förlorar du en dimension av konsten som många andra tycker är viktigare.
Du måste lägga mycket tid på att hänga med i konstvärldens nya stilar och uttryck.
Du får inte ut så mycket av de djupare diskussioner som konst ibland kan ge upphov till.

Nästa vecka tittar vi närmare på ställningstagandet Konst är andlighet.

fotnoter:

Källa: William Eggleston i en intervju med Drew Barrymore, VMagazine #73, 2011.

Nästa seminarium: Att hitta sitt varför

söndag 16 juli klockan 10.00.

Det är roligt att fotografera. Det kan rent av bli en passion. Men för att intresset ska hålla i sig kanske du måste ta passionen till nästa nivå. Det gör du genom att formulera ett syfte. Eller som Robert Frank en gång sa: ”There must be both passion and purpose”. Läs mer på seminariesidan, länk här nedan.

Seminariet börjar dock med något helt annat — hur upplever du skillnaden mellan att se någonting direkt, och att se det på ett fotografi. På sidan för förra seminariet (länk nedan) finns ett litet experiment som jag uppmuntrar dig att genomföra. Men starta i tid, det tar en hel vecka att genomföra.

På den semiariesidan hittar du också en youtubefilm som kan vara en fin uppvärmning inför seminariet.

Här är sidan för förra seminariet. Där hittar du dels ”hemuppgiften”, dels en youtubefilm där Simon Sinek utvecklar sina tankar om varför kvalitet alltid börjar med ”varför”.

Veckans bildradio: Jim, you don't have to ask

Ämnet för veckans bildradioavsnitt fyller mig med sorg, men det är med glädje jag minns alla roliga diskussioner med Pawel Flato, som tyvärr inte längre är bland oss. Eller som någon kommenterade det: ”Pawel klok och eftertänksam, Göran ettrig, det går bra ihop.”

Göran kommenterar skuggspel

En av de saker du får som silver- eller guldmedlem på Bildspråket är en video där jag kommenterar bilderna som skickats in till månadens utmaning. Nu är sidan för juni månads utmaning komplett med denna video (som bara syns om du är inloggad som silver- eller guldmedlem).

Veckomejl