Elisabeth Ohlson – Retrospektiv
Kulturhuset i Stockholm
25 juni – 8 november 2026

Har du fått översvallande, överdrivet beröm någon gång och känt att det gör dig mindre, inte större? Någon målar upp en bild av dig som är så positiv att den förlorar kontakt med verkligheten, och du vet att alla som kan något om ditt fält och jämför dig med den bilden ser direkt att du inte lever upp till den.

Ett sånt spöke har följt Elisabeth Ohlson ända sedan genombrottet med Ecce Homo 1998. I en akt av välvilja har hennes fans hyllat henne för lite allt möjligt som inte har med hennes verkliga kvaliteter att göra. I kuratorn Maria Patomellas utställningstext på Kulturhuset står till exempel att hon »förenade fotografisk precision med djupt personligt och samhällskritiskt engagemang«.

Jag vet inte vad Patomella menar med »fotografisk precision«, men det är inget jag associerar med Ohlson. Tvärtom har jag alltid tyckt att hon är påfallande slarvig jämfört med merparten iscensättande konstfotografer. Jag upplever att hon ofta har svårt att få sina hudtoner bra och att hennes ljussättning är exakt på den nivå man kan förvänta sig av vilken genomsnittlig yrkesfotograf som helst. Det är habilt, varken mer eller mindre. Elisabeth Ohlson själv har, såvitt jag vet, aldrig påstått att hennes bilder handlar om att visa upp ett precisionshantverk. Hon har viktigare saker för sig.

I många av hennes montage har jag svårt att bestämma mig för om hon medvetet gör dem sämre än nödvändigt för att göra en poäng, eller om hon helt enkelt inte är särskilt duktig. I den omtalade bilden Kungamiddagen från 2012, där drottning Silvia försöker skrubba bort ett hakkors från parketten medan en grupp framstående män äter pizza från Camilla Henemarks nakna kropp, misstänker jag att hon är medvetet slarvig. Även om hon inte gör det särskilt tydligt så tror jag att hon vill att det ska synas att middagsgästernas ansikten är inklippta från andra bilder.

Andra gånger är jag inte så säker. Ta altartavlan Paradiset som Ohlson gjorde 2012 i samband med SVT:s program Konstkuppen. Bilden är baserad på målningar av Adam och Eva från 1500-talet, men i Ohlsons version finns två Adam och två Eva som bildar två samkönade par. Symboliken är lika tydlig som förväntad; det som står ut är hur fult montaget är genomfört. Fonden är ett drömskt, måleriskt landskap med Skara domkyrka som en silhuett i fjärran. Människorna i förgrunden är ljussatta med hårt ljus lite snett framifrån både från höger och vänster. De osnygga dubbla skuggorna som uppstår är långt från fondens mjuka romantiska uttryck. Ett par hundar, även de i förgrunden, skildras i ett motljus som är exklusivt bara för dem. Mellan två träd skymtar oförklarligt ett litet vattenfall som inte hänger samman med några andra bildelement. Allt är en röra.

Kanske är fulheten avsiktlig, men mer troligt är den ett resultat av att modellerna i bilden är »vanliga skarabor« (en premiss för teveproduktionen) och att bilden är gjord under tidspress. Men ändå, nu hänger den här på Ohlsons retrospektiv. Hon har gjort den, och den visas upp som ett av hennes verk.

Det är verkligen inget fel med ful konst så länge fulheten är meningsbärande, men i det här fallet känns det bara slappt och väldigt långt från den »fotografiska precision« som nämns i utställningstexten. Tanken var att bilden skulle hänga i Skara domkyrka, men vilken kyrka vill ha en altartavla som är så slarvigt genomförd, oavsett budskap? (Inte Skara domkyrka i varje fall, som tackade nej.)

För att uppskatta Elisabeth Ohlson måste jag försöka se vad hon är bortom de reflexmässiga hyllningarna. En utställningstext borde handla om hur viktiga hennes bilder varit för kyrkan och samhället trots att hon inte är en skolad konstfotograf. De borde handla om att hennes bilder är ett exempel på hur budskapet övertrumfar genomförandet, och att det är helt ok.

I utställningen visas också bilder från serien Jerusalem, som Ohlson på vinst och förlust genomförde 201o. Om jag inte visste bättre skulle jag trott att bilderna kom från minst tre olika projekt. Här är gatufotografi (Butik) blandat med avancerade kompositer (Sodom) och halvt om halvt iscensatta reportageliknande porträtt (Den dödshotade). Bilderna presenteras som en färdig serie, men känns som ett första utkast som en fotoelev visat sin lärare.

Det har sin charm, men för att den charmen ska bli tydlig måste berättelsen om Ohlson förändras. Hennes fans måste sluta namedroppa »Caravaggio« när de pratar om hennes ljussättning, och journalister måste sluta kalla henne för »ljusets mästare« (en text på SVT nyheter). Det är inte där hennes storhet finns. Elisabeth Ohlsons kvalitet är hennes driv, hennes mänsklighet och i någon mån hennes mod. Hennes glädje och spontanitet. Jag respekterar henne för att hon uttryckte att hon var ledsen för att drottning Silva tog illa vid sig av bilden Kungamiddagen, men ändå ville fortsätta visa verket. Två tankar i huvudet samtidigt. Bra.

En annan sak som också måste skrivas om i storyn om Elisabeth Ohlson: i utställningstexten på Kulturhuset står om genombrottet 1998 att »Resultatet blev bilder som väckte debatt och nådde långt utanför konstvärlden«. Det får det att låta som att Elisabeth Ohlson kom från konstvärlden, men det gjorde hon inte. Tvärtom finns det mycket som tyder på att stora delar av konstvärlden inte var särskilt förtjust i Elisabeth Ohlson 1998. Hennes bilder ansågs för enkla, för osofistikerade och reklamiga. Jag håller med, har aldrig känt att Elisabeth Ohlson vill att jag ska tänka själv. Till skillnad från de flesta skolade samtidskonstnärer undersöker hon inte sina ämnen förutsättningslöst. Hon formulerar påståenden och insisterar på att alla ska hålla med. Det finns ingen plats för mellanpositioner. Den kända bilden Halleluja ur serien In Hate We Trust (2007) är ett bra exempel. Den är ett iscensatt fotografi som skildrar en predikan i en kyrka. Till höger sitter en mängd svartklädda människor och gör nazisthälsningar mot predikstolen, till vänster befinner sig de goda. De hjälper varandra, kysser varandra och blickar förfärat mot de svartklädda på andra sidan kyrkgången. Mer polariserat än så blir det inte. Här finns inga gråzoner, ingen tvekan. Är du inte med mig är du emot mig.

Jag skriver gärna in Elisabeth Ohlson i min egen version av Sveriges fotohistoria, men då kan inte berättelsen handla om »fotografisk precision«, »Sveriges Caravaggio« eller »Ljusets mästare«. I mina ögon har hon alltid varit mer av en debattör än en konstnär, en habil yrkesfotograf med något på hjärtat. Hon bad varken om lov eller om ursäkt för att hon tog den plats hon ville och kunde. Hennes budskap var tydliga och bilderna betydde mycket för många människor även om de inte alltid var särskilt väl utförda.

Så kommer i varje fall jag att minnas Elisabeth Ohlson. Må hon vila i frid.

Feedbackgrupp i höst? Några platser kvar.

Som du kanske vet har Bildspråket digitala feedbackgrupper för dig som känner att du behöver ett sammanhang där du kan fortsätta utvecklas fotografiskt tillsammans med andra. Spelar ingen roll vilken nivå du befinner dig på.

Det finns en plats vardera kvar i måndags- och onsdagsgrupperna.

Här kan du läsa mer.

Skäm bort dig med en lyxig fotokurs

Sedan 2013 har jag lett årslånga kurser på Fotografiska i Stockholm, och i höst startar vi en ny igen. Den heter Mitt fotografiska liv, och pågår från september 2026 till juni 2027. Vi träffas 12 lördagar på Fotografiska, och i kursavgiften ingår allt, till och med lunchen i Fotografiskas fina restaurang.

Här kan du läsa mer om kursen.

Seminarium: Intimitet som kvalitet

Söndag 9 augusti är datumet för nästa digitala seminarium på Bildspråket. Då handlar det om intimitet.

Läs mer på länken nedan.

Intimitet som kvalitet

Seminarium 56 • Söndag 9 augusti 2026, klockan 10.00

BildspråketGöran Segeholm