Var på livetevefotboll med ett par vänner. Vi gick från att vara självständiga individer till att bli små, små beståndsdelar av en stor, stor folkmassa som tittade på teve. Ingen av oss var nog helt klar över varför vi valt att gå. Kanske för att vi aldrig tittat på teve tillsammans med så många andra tidigare. Kanske för att vi kände att det var ett sällsynt evenemang. Kanske bara vanlig nyfikenhet. I tysthet hoppades vi på att få vara med om idrottshistoria, och att vi en dag skulle kunna säga att ja, jag minns den kvällen. Jag var faktiskt en av dem som såg matchen på Stadion i Stockholm. Sträcka på sig lite.

Eftersom jag är en dålig fotbollssupporter (kan inga ramsor, gillar inte att skrika, tycker att det är ovärdigt att bua åt motståndarlaget) så fotograferade jag istället. I morse gick jag igenom bilderna, och som så många gånger förut visade de någonting som jag själv aldrig upplevt, trots att det var jag som höll i kameran.

Min kropp minns: stela vader, två ovanligt långa män som skymde sikten för alla som hamnade bakom dem, ett äldre kompispar som besvärades när det tändes bengaler, oro när jag kände att det landade gnistor från en bengal i håret, en ung superenergisk kille som inte kunde stå still, små fyrverkeripjäser som sköts upp någonstans från publikhavet, några unga tjejer i landslagströjor som tog massor av selfies men aldrig följde matchen, ljudet av hesa mansröster som buade så fort kameran zoomade in på en fransk spelare, några franska fans som jublade när Frankrike gjorde sitt första mål, men snabbt tystnade när alla runtomkring började stirra på dem, måste skydda min kamera med armen när folk tränger sig förbi.

Min kamera minns: glädje, spänning, energi, folkfest, engagemang, rött och svart. Människor som jag aldrig noterade. Killen med vikingamössen som håller en fackla, var han så nära oss? De förväntansfulla ansiktena, de såg jag aldrig så tydligt som jag ser dem i fotografiet.

Bilderna berättar ingenting om hur jag upplevde kvällen, men jag vet att de med tiden kommer att ta över min minnesbild. Om någon nämner den här matchen om tio år, så är det mina bilder jag kommer att se framför mig. Kanske kommer jag att säga att ja, det var verkligen en folkfest, var roligt och spännande det var. Borta är mina minnen av tjejerna som bara tog selfies, kvar är bilderna. Fotografier fastnar. Fotografier skriver om historien.

Seminarium: Humor som kvalitet

Söndag 12 juli är datumet för nästa digitala seminarium på Bildspråket. Då tar vi oss an det utmanande ämnet Humor som kvalitet.

Humor är alltid svårt, och somliga ser det som särskilt svårt när mediet är fotografi. Eller som författaren Charles Dickens skrev redan 1861:

När fotografi försöker vara rolig finns det ett, och endast ett, resultat: – vulgaritet, och vulgaritet av den mest tragiska och sorgliga sorten.

Läs mer på länken nedan.

Humor som kvalitet

Seminarium 55 • Söndag 12 juli 2026, klockan 10.00

BildspråketGöran Segeholm