»Everything is a story«, brukar hon säga. Nu har hon blivit delägare i en sommarstuga, och vi står tillsammans på gräsmattan och betraktar flaggan som vi precis hissat för att fira en födelsedag.

– Tänk, nu är jag en sån som äger en flaggstång, säger hon.

– Med tillhörande sommarstuga, säger jag.

Ett nytt avsnitt har börjat i hennes egen story. Ett avsnitt om jord, blommor och kaffe på terassen. Det är skönt att se, för jag vet att gemensamt för alla bra perioder i livet är att man lägger till nya blad i sin egen berättelse. Livet ska vara en rörelse. Det spelar ingen roll om den är stor eller liten, om den syns på utsidan eller sker i det inre.

När den egna rörelsen stannar av, i perioder av nedstämdhet och låg energi, så överkonsumerar jag berättelser om andra. Tittar på teveserier. Läser romaner. Följer någon på youtube. Just nu ser jag om hela teveserien Better Call Saul (på många sätt briljant). I avsnittet Wine and Roses (säsong 6, avsnitt 1) får jag syn på mig själv i form av en motellreceptionist. Det är en kvinna som endast med maximal ansträngning förmår slita blicken från sin tevesåpa för att med minimalt engagemang ge en hotellgäst sin nyckel. Det är en populärkulturell kliché – en person som i avsaknad av ett eget liv är förvisad till att leva genom berättelser om andra – men den träffar mig ganska hårt och jag bestämmer mig för titta lite mindre på teve.

Summan av alla berättelser är konstant, och det måste finnas en balans mellan vilka berättelser som fyller dina dagar. Det måste finnas gott om plats för den egna berättelsen, allt det som skulle hamna i romanen om ditt liv om någon nu skulle bemöda sig att skriva den. Men inte bara. Lägger du allt fokus på dina egna historier blir du självupptagen och outhärdlig, oavsett du ältar gamla oförätter eller bara vill prata om dina framgångar och din status (vilket är anledningen till att jag inte längre står ut med att lyssna på Sommar i P1). Men å andra sidan; sätter du din egen berättelse på paus och hellre läser skvaller om kändisar och influensers så är det inte bättre.

Det måste finnas en balans. Samtidigt som man fortsätter på sin egen berättelse genom att göra nya saker och tänka nya tankar, så tar man också in andras berättelser, väver dem samman med den egna. Kommer att tänka på en fotograf som börjat ta med en stol ut på stan när han fotograferar. Han ber människor sätta sig på stolen medan han tar en bild. Hans berättelse har fått ett nytt avsnitt om ett spännande fotoprojekt. Alla som sätter sig på stolen och låter sig fotograferas har fått en oväntad upplevelse och någonting att berätta; vet ni vad som hände mig häromdagen? Jag blev konst.

En gammal vän sa en gång att livets mening är att varje dag ha något nytt att berätta vid middagsbordet. Det är över fyrtio år sedan jag hörde det, och jag tänker fortfarande på det då och då.

Seminarium: Humor som kvalitet

Söndag 12 juli är datumet för nästa digitala seminarium på Bildspråket. Då tar vi oss an det utmanande ämnet Humor som kvalitet.

Humor är alltid svårt, och somliga ser det som särskilt svårt när mediet är fotografi. Eller som författaren Charles Dickens skrev redan 1861:

När fotografi försöker vara rolig finns det ett, och endast ett, resultat: – vulgaritet, och vulgaritet av den mest tragiska och sorgliga sorten.

Läs mer på länken nedan.

Humor som kvalitet

Seminarium 55 • Söndag 12 juli 2026, klockan 10.00

BildspråketGöran Segeholm

Driva projekt? En ledig plats i Bildspråket IRL Söndagar

Bildspråket IRL är en workshop som spänner över tio träffar mellan september och maj. I söndagsgruppen arbetar vi med egna projekt. Deltagarna ger sig själva uppdrag istället för att få dem från kursledaren. Så detta sammanhang är för dig som vet med dig att du är relativt driven.

Just nu finns det en ledig plats i söndagsgruppen. Här kan du läsa mer om du tror att det kan vara någonting för dig. I sådana fall, mejla mig på goran@bildspraket.se